Efter vi svängt av E4 och fortsatt norr ut mot Pajala började det hända saker. Det som dittills varit skiftningar i gult och grönt blev nu intensivt...

Det började spraka bland höstlöven i alla höstens färger och då solen lyste igenom löven blev det så där speciellt vackert det alltid blir. Luften var krispig och klar och det var femton, sexton grader varmt. Helt perfekt för en höstresa till Nordkap.

Innan dess tittade vi in i Luleå.  En praktfull park i centala stan är speciell liksom oss okända runda byllsiga träd. Någon som vet vad dessa heter:?

   Vissa bilder måste tas on-the-fly när man har lång väg att köra.

Gammelstan i Luelå är en rest av det gamla samhället. Små, trånga hus liknande de små båstsmansstugorna i Karlskrona. De byggdes runt kyrkan och var ett eget tillfälligt litet samhälle. Kyrky kallad.

Kyrkbyar bildades på sina håll i Norrland på grund av kyrkoplikt och lång väg till Kyrkan. Man byggde helt enkelt sig ett litet hus som, en sommarstuga liksom, och var där när man måste va i kyrkan. Som gick det till förr i världen.

Men det var som sagt efter vi svängt av Haparandavägen det hände; en räv och en lämmel passerade på vägen och efter det gick vi från tre upptäckta strö-renar till trettioen på ett par timmar. De tre första betade på ett stort stycke vid Östra Ståkan (!) men de flesta i grupper om sju, åtta djur då vi kommit till Finland.

Den som inte sett en Ren vill vill visa hur de kan se ut;

(Vi tappar förmodligen räkningen av renar redan i morgon då vi har sex timmar till klippan vid Ishavet. Vi kör norrut i Finland till norska Kautokino och Alta. I det senare var det stora miljödemonstrationer nångång för länge sen. Man kedjade fast sig vid skogsmaskiner, bland annat. Resultatlöst, som vi minns det.)

Innan dess gjorde vi Pajala. Där var det absolut Niemi-stämning. De låga små husen varav ett och annat öde, älven, ja, känslan helt enkelt.  Det var ju här han växte upp med alla sina sanna och osannolika minnen. I en vinaffär träffade vi pigga snabbpratande tornedalsfinnar. Här var det inget ynk inte. Inget svårmod.Ölen gick flakvis.

I Pajala tätort bor runt 3500 människor men dom väntar stor nyinflyttning då man ska börja med gruvbrytning.

Pajala Hotell låter pampigt men där det låg vägg i vägg med Folkets Hus var det på inget vis spektakulärt. Det var däremot deras lätt halstade Röding med rom-sås, smör- och dillslungade potatis. Bland det bästa vi ätit ute på länge.

Drygt två mil nordost om Pajala går vägen över Torneälv som bildar landsgräns mot Finland. Som Öresund precis, men mellan olika länder. Vi körde över och knäppte denna bild:

På finska sidan ligger Muonio, som av en händelse även är älvens namn på finska. I detta Muonio ligger Campingen Harriniva. Den ligger längs älven och vi femton meter från stranden till detta cirka 100 meter breda gränsvatten. På andra sidan Routsi, Sverige. Vägarna är mycket bättre här. I Finland.

Vi har det bra! Och trivs med tillvaron.  

ps. matchen kunde vi inte se men höra... det var det jävligaste!

Vi har förresten passerat Polcirkeln. Det måsta man dit vi ska.

Vi är i stort sett ensamma på vägarna. Renarna oräknade.

Vi tror Klippan imponerar, med sin storlek och placering på klotet.

Vi tror det bli allt annat än billigt att besöka Northcape och Norge. Men vi har spelat på hästar till V75:an imorgon! Se det ska nog lösa sig. Värre blir det för de svenska fotbollsgrabbarna!

Vi tror för övrigt att jämförelsen mellan Korppilombolo och Tuscaloosa haltar.

Vi återkommer!

Polcirkeln ser ut så här

  den tröjan har nog varit med i sju år snart. Synd den alltid ska va på när det är något speciellt. Den ska bytas ut! Imorgon.