Bo, vi vill först och främst å det djupaste tacka för insiktsfulla kommentarer. Förutom insikt bar de även spår av humor, ironi och distans. Kul.

Sen kan jag berätta att Tagetes, eller Tabetes som jag sa, var mitt första förslag men då tittade hon på mig som jag vore en än större idiot än jag möjligen är.

Maja tackar vi för lyckönskningarna på vår dag. Hälsa maken som varit gift längre än vi båda varit. Fyra månader är under alla förhållanden fyra månader.

Längst ner finner ni ett urval av dagens och gårdagens bilder. Håll till godo!

Vid halvsex-tiden igår kväll sa i alla fall Ingrid i GPS:en ”Ankommer målet, på höger sida”.

Och vilket mål sen. En drygt trehundra meter hög klippa i Barents Hav som utgör Europas nordligaste spets och som välsignades 1873 av Oscar II som då var kung över Sverige-Norge.

Nordkap badade i sol, utsikten var hänförande. Den turen hade vi. Det är ju ett väderlotteri när man ger sig hit.

Vägen hit är obeskrivlig. Från Alta passerar vägen två vida platåer på 250-380 meters höjd där inga träd växer. Bara brunt gräs och annat lågväxande. Många mil av öppet landskap åt alla håll. Och renar lite överallt så klart. Härifrån flyttar Samerna snart renarna till sommarbeten längre söderut.

De sista tolv milen till nordkapsklippan går längs vatten på ringlande och ofta serpentinliknande vägar. Storslagen natur med gräsbeväxta kullar, dalar och höga berg ger intryck som man blir påverkad av. Men att beskriva detta undersköna med ord är svårt. Mycket svårt, till detta krävs en naturlyriker.

En sex-och-en-halv kilometer tunnel går genom urberget ner under fjorden. Den är brant och kräver broms ner och låg växel upp. Alla gillar inte tunnlar ens i vanliga fall.

Väl på plats strosade vi runt och lät oss behaga. Vi tog några lämpliga kort, gick genom den stora utställningshallen och vi läste om nämnde kung Oscar, och så gick vi hem. Vi var hungriga och då ytterligare en dag på Klippan skulle komma tände vi grillen.

När vi rundade Cape Horn var det annorlunda. Då satt vi i Cagney´s Steakhouse ombord NCL Sun och bara beställde och beställde och beställde. Olika tider, olika platser. Väldigt långt från varandra.

Sex husbilar med boende tillbringade natten på Nordkap. Sommartid lär här stå hundratals.

Frau Bürstner var parkerad i frontlinjen med solnedgången rakt framför sig.

Mysigt var det efter middagen att i de bekväma pilotstolarna sakta se solen försvinna ner i Ishavet. Det mousseraden medhavda vinet kom väl till pass och vi läste att det tydligen är kutym att dricka bubbel här. Det har man som tradition gjort i ett-hundra-femtio är vid det här laget.

Att vi sedan firar sju-årig bröllopsdag med mousserande, solnedgång och på tu man hand på en fantastisk plats gör inte det hela mycket sämre. Snarare tvärtom, menar nog vi.

Solen står fortfarande så högt på norra halvklotet att en strimma ljus hela tiden anas under horisonten. Norrskenet i natt sov vi dessvärre över.

Så ett par ord om det komfortabla husbilslivet som vi ännu håller på att lära. Här har vi värme mot de bistra nattliga sju-åtta graderna, gas till spisen så våra grönsaker blir lagom al dente och goda. Dessutom har vi varmvatten till kvälls- och morgontvätten. Tillgång till el har ingen husbil på Nordkap så alla våra kamero,r laptoppar och andra elektroniska och nödvändiga prylar börja sina på sina batterier. En del är helt slutkörda, döda. Internätet fungerar heller inte, Men vi anar ljusning till kvällen.

Kvällen kom först i Hammerfest, världens nordligaste stad. Liten lagom stad med låg trähusbebyggelse. Här är det mörkt på vintern. Det har vi sett i TV-reportage. Campingen som även hade restaurang, hytter och hotell, eller om det var tvärtom?, hade just kursat (här var det tänkt själva bröllopsdagsmiddagen skulle njutas) så det var bara att fortsätta en dryg timma till Alta.

Här blev middagen lagad genom egna händer liksom dukning och diskning. Lika bra det kanske.

I morgon måndag angör vi så småningom Tromsö. Där ska Y bjuda på fiskrestaurang. Sen bär det tjugo mil söderut till Narvik och därefter längs Malmbanan mot ännu mer söderliggande Kiruna dit det fortfarande är långt. Söderut.

Allt väl!