Så kom vi fram till att det är när man husbilar i Norge. Gudsigförbarme, vilka vyer man bjuds varhelst man är eller kör. Höga berg och djupa dalar sjöng man om som parvel men här är man mitt ibland dem.

I ena stunden, uppe på kalfjället är höstfärgerna i full prakt, och i andra, nere vid fjorden är träden lika gröna som mitt i sommaren. Ibland över trädgränsen så endast knotiga fjällbjörkar trivs och ibland, närmare kusten växer återigen barrträd.

Och överallt dessa godmodiga vackra renar. Dom bara står där oblyga och orädda, på vägarna. Vissa nästan vita, några ljusbruna och andra mörkt nötbruna.

Dom e charmiga norrmännen- och -kvinnorna. Utan att rodna eller skämmas ett dugg och med samma glada satsmelodi meddelar en kassörska att två kilo potatis och en liter mjölk kostar 52 kronor. (Norska så klart) Det är nästan så man känner sig glad att få betala en förmögenhet för en nödvändighet, så positiv är intonationen. Den går liksom uppåt mot slutet. Allt dom säger låter genuint positivt och trevligt.

Tjugosju kronor för en halvliter Coca Cola låter på något sätt billigt på norska.

Eller trehundratio (310) för två dagens rätt. I och för sig inklusive kranvatten.

Man frågar sig dumt hur någon alls har råd att bo i Norge.

Den dagens rätten var förresten om möjligt ännu bättre än rödingen i Pajala. Gratinerad torsk med falsk hummersås, en röra på rökt lax/lite majonnäs/rödlök/Philladelphiaost/dill och till det fräsch sallad och goda potatisar. Allt tillagat av trevlig invandrare. Peter från Karlskrona, Sverige.

Annars började dagen på bästa tänkbara sätt. Med 45 mil ner till Narvik vet man att man är väldigt norr ut. Att då, på Campingen i Alta Övre vakna till strålande sol, 20 graders värme och utan tillstymmelse till vind känns aningen overkligt. Men man får acceptera faktum; ta fram utebordet och utestolarna med dynor och frukostera i den varma morgonsolen. Gott.

GPS i all ära men då Norge förutom vägar har flera båtförbindelser som kortar ner körsträckorna kan samma GPS ställa till förtret. Vår Ingrid insisterade på att vi plötsligt skulle svänga höger rakt mot den breda fjorden. ”Kör ombord på färjan”, sa hon. Vilken färja, undrade vi? Hon svarade inte.

Det gjorde däremot en parant dam i femtiofemårsåldern. ”Båten går inte förrän om en timma så ni kan lika gärna köra runt om”, sa hon på norska. Den runt-om-fjorden-rundan gjorde färden åtminstone femton mil längre. Det som skulle vara ett längre norskt stenkast på 30 mil blev nu istället 45.

Tromsö kallar sig Nordens Paris och syn för det talesättet var restaurangen Aunegården som inretts dels som en fransk bodega men också i det inre som en parisisk bakgård. Rökt Lax, utsökt Torsk och Cheesecake blev vi serverade till ett pris vi redan glömt.

Denna förmiddag kommer vi promenera runt i stan lite för att senare köra till Narvik. Vi måste se hamnen där LBAB skeppar ut järnmalm året runt. Det är ju Golfströmmen som håller Narviks hamn isfri.

Golfströmmen påverkar gynnsamt fiskebeståndet längs Lofoten och klimatet längs kusten är mildare tack vare den.

Framåt sen eftermiddag kommer vi åter till Sverige via Riksgränsen. Det allra nordvästliga hörnet där Torneträsk och Abisko nationalpark ligger. Vi planerar parkera i Abisko och prova Kungsleden några hundra meter eller så. Vill ju känna på underlaget.

Vandrarkängorna kom inte med, dom ligger i en påse med de röda 24/12-kläderna.

Tangonatten i Buenos Aires blev ju tyvärr inte av på grund av jetlag men en bergsprängartango på torget i Gällivare kanske det blir. Hur man nu dansar en sådan Tango, egentligen.

Fotografen visar avslutningsvis några av gårdagens shots: 

             Parisiskt bakgata? Nej Aunegården i Tromsö, Nordnorge...   Tromsö hamn 

ps... då vi var på väg till Hammerfest upptäckte vi något som låg över hela vägen på en lång sträcka. Det såg ut som löv men var i själva verket tillplattade överkörda fjällämlar. Efter vi blev uppmärksammande på dem har vi sett massor... hundratusentals faktiskt, vi lovar.

Efter att ha kollar lite visar det sig vara invasion av lämlar i hela fjällvärlden runt Nordkalotten.

Inte sedan 70-talet har invasionen varit större.

Normalt räknar man visst med lämmelår var fjärde år. Lämlar som begår kollektiva själmord tycks dock vara en skröna enligt en av kunskap fullproppad professor i gnagardynamik.

Varje morgon nya överkörda lämlar på vägarna. Det är lite makabert och känns inte helt bra att köra