Från södra Frankrike till södra Spanien via ett nattstopp vid en grisfarm söder om Barcelona står vi nu i Granada. På Alhambras parkering. Först vid ingångarna denna lördag morgon gissar vi.

Vi väljer att inte sträckköra i tio timmar utan bryter av sträckan med en övernattning. Fyrtio eller femtio mil är för oss en lämplig etapp. Dessutom vill vi för körupplevelsens skull helst köra dagtid. I går kväll blev det inte så och därmed en naturupplevelsemiss. Långa ord i svenskan.

Ni som känner Yvonne Nyberg vet att hon sprudlar av förtjusning över allt hon finner vackert. Citrusplantagerna är många och arealerna i det närmaste oändliga. Hon vill så klart plocka frukterna. Vid ett tekniskt stopp fick hon tillfället; så här glad och nöjd blev hon

Frukterna ligger nu på mogning

Däremot då hon plockade och smakade omogna oliver tyckte hon de smakade f-n.

Camping i Spanien är ett vidare begrepp än endast ställplats och camping enligt våra svenska sätt att se på fritidslivets boenden.  Några lägenheter med självhushåll, kanske liknande vandrarhem, kan här vara Camping. Det är väl inte så svårt att förstå. Och ändå lurade vi och vår talande dam i TomTom oss.

Det är väl allmänt känt att staden Sitges söder om Barcelona (och Bo, det är faktiskt mycket dmer allmänt känt än att okända lilla Bellinzona ligger i alplandet, faktiskt) är ett trevligt tillhåll precis vid medelhavsstranden. När så TomTom påstod att det fanns en Camping just vid den stranden var valet för övernattning väldigt enkelt och självklart. Problemet dock var att denna Camping inte var den camping vi trodde. Här kom vi in i bar- och restaurangstråken på bästa kvällsmatstid och irrade omkring med vårt ekipage.

Vi gav TomTom nya instruktioner och hamnande vid sidan av järnvägen, långt ute på landet hos en trevlig grisbonde. Han hade nog samma dag kört ut gödseln från sina grisar på sina åkrar. Ni vet vad vi pratar om. Svingödsel är nog bland det svåraste. Hästars doftar gott, kors lite sämre. Svinens är påträngande på ett lite elakt vis. Snabbtågen hördes inte så länge medan godstågens lägre hastighet och större antal vagnar varade så klart väldigt mycket längre. Nu sover vi som nämnts tidigare gott men innan bonden fått på morgontofflorna hade vi lämnat hans ägor och inlett körningen mot Villa Martin.

Mottagande blev hjärtligt och trevligt. Eva och Bosse (Kajsas Jonas mamma och hennes sambogubbe ) har en lägenhet där i Villa Marin söder om Torrevieja på Costa Blancakusten och utanför fricampade vi i två nätter. 8.90 Euro för en trerätters middagsmeny är inte ovanligt i detta seniorparadis. Likt Florida befolkas trakterna av massor av unga pensionärer. Flest från Storbritannien, många ryssar och så nordborna. Winterbirds kallas de i Florida. Här har de nog inget speciellt epitet. Möjligen har spanjorerna något öknamn på dem. Vad vet vi! Golf är ofta ett stort och gemensamt intresse för de som övervintrar här. Tävlingar flera dagar i veckan.

En kylig och regnig dag, ja det till och med haglade, inleddes med shopping i nya gigantiska gallerian. Nåja, så mycket shopping som en del velat ha blev det inte då det samtidigt och parallellt var utlyst en Tapas-runda i området. Vi intog våra på en restaurang precis vid ett stormande medelhav. Riktigt riktigt goda Tapas. Så goda att vi fick beställa en omgång till!

Därefter rundtur i bil för att se omgivningarna. La Manga bland annat, den smala landtungan som går ut i Medelhavet och som rymmer en berömd golfbana och flera träningsanläggningar för fotbollsspelare. Vårt landslag liksom Skånes Stolthet HIF har ofta varit här.

Efter avskedskramar sista kvällen tog vi sikte på Archenas lite norr om Murcia. Staden är känd för sina varma källor och därmed termalbad. Vi valde Balnerario. Allt en SPA-anläggning med varma källor kan bjuda finns så klart. Fem bastutyper, dödahavsvatten, varma pooler ute och inne och så massage av skilda slag. Vi tog ler-alternativet vilket var ställets signaturmassage. Mjukt vatten och len lera gjorde upplevelsen ytterst behaglig och skinnen skinande. Säkert nyttig också. Efteråt blev man avspolad med slang, precis som när man spolar av en bil, båt, eller husbil.

Missen vi gjorde var att välja en tre timmars mörkerkörning mellan Murcia och Granada. Vi tror i alla fall det var en liten miss. Här gick en motorväg av bästa märke (vi tror nog ibland att i Sverige är det så bra på alla sätt och vis men på avdelningen vägar och motorvägar har vi mycket att lära av framför allt fransmän och spanjorer. Men även av italienare) uppför och utför mäktiga bergsmassiv. Vi kunde bara ana det anslående landskapet. Ankomsten till Granada var dock praktfull. Från höjderna såg vi det glittrande ljuset från den stora staden i den djupa dalen. Breathtaking!

Nu blev vi lite långrandiga men så blir det när man har en periodisk blogg. Upplevelserna staplas på varandra och dom måste ju få komma ut. Eller måste dom det?

För övrigt är det gott att stalla in för natten, laga nått gott, lyssna på våra spellistor på Spotify, läsa lite och sedan somna ovaggade.

Dock, vi har ett problem. Vi ligger liksom i ett cykelskjul. Under oss står två cyklar och när det är varmt ute luktar det cykeldäck! I hela huset. Och idag har det varit varmt. Någon quick fix ser vi inte i ögonblicket. 

Vi återkommer efter Costa del Sol och Gibraltar.

Men innan dess njuter vi av tre miljöbilder längs vägen. Håll till godo. Det gör vi.

ps. alla skrallar är slängda i respektive land och efter det landets krav på återvinning.

Dagen började molnfri solig och med runt tio grader. De skulle bli fler.

Y som i grunden är ihärdig inledde med en rask promenad, hon transpirerade då hon återkom till ställplatsen (den var bara så där, eller faktiskt ganska dålig förresten). Hon skulle transpirera mer.

”Vägen är målet”, skrev hon. Karin. Ack så rätt hon hade redan i så unga år. På husbilskblubben.se skriver massor av människor under på det. Dom upprepar och upprepar uttrycket nästan som ett Mantra. Folk i husbilar upplever varje kilometer, varje mil, varje camping eller ställplats och varje dag; frukostar, luncher och middagar, i bilen och på restauranger och vägkrogar, på undersköna rastplatser och utsiktsplatser; i städer, i bergen, i dalarna, vid sjöarna och haven, i skogen och på slättlanden. De upplever; utsikter, möten med människor, improvisationer, serpentinvägar, strålande sol och ihärdiga regn, bilar som havererar, däck som punkterar, vägar som tar slut och vägar som bara börjat… Karin Boye hade nog ingen husbil, men hade, om hon fått uppleva det kringflackande livet skulle hon säkert njutit varje minut.

”Det gör ont när knoppar brista” skrev hon också. Hon hade väl sina skäl.

Här har vi satt Algarve i Portugal som vändmål men upplever hela tiden. Dagen började med den vackra blomster-autostradan på väg mot Monaco. Alassio, Diano Marina och Arma di Taggio var stora charterdestinationer på 70- och 80-talen. Fritidsresor flög hit frusna Skandinaver i små Sterling Caraveller (109 passagerare, ibland fler med Super-Caravelle, Franskbyggda flygmaskiner).

Alperna som når i stort sett ända ner till Medelhavet bildar en spektakulär natur med dalgångar och höga berg. Vindarna som byggs upp och viner genom hundratals tunnlar griper tag om de resande i sina fordon och man måste vara på sin vakt. Resandefolket kallar sig en del medan Husbilsfolket inte är att betrakta som en homogen grupp, inte i det fallet.

Kollade min handflata idag och ser en livslinje som imponerar. Y;s också. Var får man sådan kunskap i från? Det är väldigt smidigt att kunna spå sin fru och sig själv.

Kommer du österifrån och skall ner till Monte Carlo och Monaco möts du av smala och vindlade serpentinvägar. (Från Nice-hållet är det väsentligt lugnare.) Har du husbil så ta ut svängarna. Det gjorde vi och det var, en i sanning, hisnande, spännande och intressant nedfart. Y transpirerade lite mer.

Dynamiska Monaco. Rikt, vackert, trångt och överdådigt. Synd att vi inte hittade en P-Plats för vår 8,5 meters husbil. Det gjorde vi däremot i Nice. På Parnassen, eller den Engelska Promenaden som den ju heter. Huvudstråket längs medelhavet. Uteserveringarna var väl folkade, strandpromenaden, den engelska var full av promenerande, joggande och småspringande.

Graderna hade ökat till i alla fall 18 och med solens hjälp var det upp mot 25 grader där vi i två timmar lunchade på Pizza och någon lokal specialitet. Vid bordet intill satt ett par där hon var fransyska och han sicilianare. Trevlig människor som drev företag hemifrån; var experter på export och sedan augusti inflyttade från Torino.

I Cannes, på Croisetten, var folklivet intensivt. Den lite mindre staden (än Nizza, som ju är Nice på Italienska, Taube behärskade även det språket) är på något sätt mer personlig, mer överskådlig. Cafe au Lait och Äpplekaka hör nog till. I Cannes.

Vi gjorde väl inget särskilt intryck på den Franska Rivieran. Här har dom sett allt. Brigitte Bardot till exempel. Möjligen höjde någon monegask på ett ögonbryn och undrade varför det kom en stor husbil på deras lilla julsmyckade shoppinggata.  

Så vi valde att sätta kurs direkt mot Spanien men i takt med solnedgången avtog vår ambition. Improvisationen tog över och vi lade vår vidare färd i handen på den ytterst trevliga kvinnan i TomTom.

Med sitt charmiga sätt bad hon oss svänga än hit än dit. Vägarna blev smalare och smalare och kurvorna kurvigare och kurvigare. Och de ledde oss uppåt. Mot Grenoble. Inte hela vägen, men ändå. Y blev fuktig i händerna.

De första stället var stängt, liksom det andra och tredje. Det tredje däremot, som var en riktig Camping hade ett nödnummer att ringa. Det gjorde vi och innan vi hunnit säga Eura Mobil Integra öppnade mannen till frun i huset bommen och vi kunde köra in på Camping La Pinède i den lilla staden Greoux Les Baines som ligger vackert vid floden Verdon. En riktigt fin anläggning med ny servicebyggnad, pool och mycket annat.

”Här är det gudagott att vara”, skrev väl inte Karin men hade hon varit här med husbil hade hon tyckt det. Det är vi övertygade om.

En sån gårdag!

Idag; Spanien! 

Efter lunch på ankbröst respektive –lår i Kaysersberg styrde vi kosan och Euran söderut mot Basel och Schweiz. På grund av vädret åkte vi sedan månget värdshus förbi. Mätta och belåtna som vi var. De sexton milen ner från Basel till St Gotthardpasset och upp till 2108 meter över havet är väl normalt hänförande i alplandet. Dock icke så för oss denna gång. Grått grått grått.

Det regnade och regnet övergick i snöblandat som gick över i snö, stora vita flingor gjorde det hela lite julvackert.

Efter den 17 km långa tunneln bar det dock raskt utför, vägarna var plötsligt torra och snön fanns inte längre. Vi trodde för övrigt vi var i Italien. Det tror man när staden man närmar sig heter Bellinzona. Eller hur?

Lite snopna blev vi i alla fall då vi tack vare TomTom hamnade på en spektakulär ställplats som ligger högt över staden och bjöd på branta serpentinvägar just i Bellinzona. Så vi var nog tillbaka på 2018 meters höjd. Snötäcket dock inte längre heltäckande.

Varför snopna? Jo, betalning skulle göras med SchweizerFranc! Vadå chf, vi trodde vi var i Italien!!? Fel land har vi nog aldrig varit i förr. Var det kanske inte då heller. Men dom pratade Italienska i alla fall! Snurrigt? Ja lite.

Schweizare pratar allt. Italienska, Franska och sin egen svårbegripliga variant av Tyska.

Brennerpasset går ju (väl) från Österrike till Italien och vice versa… trodde det var samma med alla dom där passen. Den där hjärnan…

Vi vaknade upp till klarblå himmel och strålande sol. De snöklädda alptopparna var lika hänförande som de var osynliga igår.

Extra körklar är man då de tankar som ska tömmas är tömda och de tankar som ska fyllas är fyllda. Då känns det extra bra.

Tömd och snart fulltankad

Söndagar är lastbilsfria i, som det verkar, hela Europa. Idag slapp vi stångas med dem och kunde i lugnt gemak inta högerfilen, sätta på farthållaren och bara ta del i det skiftande landskapet. Det kändes som om alla årstiderna passerades på några få timmar. Ner mot Lugano och sjön med samma namn och vidare ner på högplatåslätten för att starta nedfärden mot Medehavet.

Till slut hamnade vi i Pietra Ligure på den italienska blomsterrivieran med strandpromenad mot Medelhavet, uteserveringar och ett vimlande fokliv. Trots novembertemperaturen 14 grader. Spagetti Carbonara på en liten taverna smakade fågel. Promenaden tillbaka till huset på hjul gick genom trånga gränder där kläderna hängde på tork och vi var inte långt från Evert Taubes vän den glade bagaren uti San Remo stad. Den staden passerar vi för övrigt i morgon. Då ska vi också besöka Monaco och Nice.

Pietra Ligure, trånga gränder och kläder på tork.

I Nizza som Taube och alla andra benämnde staden förr, inte alls långt från hamnen, finns ett lunchställe där de har ett brett urval av ostron. Dit går vi och beställer våra. Sen svassar vi lite på parnassen, huvudstråket, ser så coola ut som vi någonsin kan och kör sedan vidare västerut. Mot spanska gränsen. Hamnar nog för natten i omådet kring det tidigare så laglösa Marseilles.

Vi trives som fiskar i vatten och att vara på resande fot.

Förväntansfulla och glada i hågarna tog vi varandra i hand och tillönskade oss en riktigt spännande tur med husbil genom västra Europa, lade i ettan och lämnade hus nummer 40. Efter åttio meter fick vi vända.

Soppåsarna, eller skrallarna som vi säger, vi just ställt in i bilen skulle avlämnas i sina kärl i soprummet. Det hade vi glömt efter kanske en halv minut. Därför fick vi avbryta vår nyss inledda resa.

Hjärnor som fyllt sextio fungerar inte exakt så som hjärnor skall eller bör göra. Lilla hjärnan och barken verkar funka allright men det är något med de båda större halvorna. De som ska samarbeta. Kanske har det med signalsubstanser och synapser som inte hakar i varandra ordentligt att göra men mest troligt är det den lilla närminnescentralen som efter så många år helt enkelt tröttnat på att hålla reda på allt. Åt en.

Det är inte bara soppåsar man glömmer förresten; nycklar, telefoner, plånböcker och idiotsäkra hemliga ställen man gömt pass eller annat viktigt på. Var har jag nu lagt det, eller den där eller dom? Skriver man en minneslapp så är det den som försvinner.

Väl på väg gick allt som smort. Innan vi helt lämnade Helsingborg vägde vi oss på kontrollplatsen på E4/E6. Totalvikten på vårt ekipage är 5300 kilo. Vi vägde 5260. Perfekt packat av den som är logistikansvarig och chef för vår styckegodsavdelning. Yvonne heter hon. Slump? Njae, det tror vi väl ändå inte.

Visiten i Dragör blev en hit; goda lunchmackor och danska sockrade wienerbröd! Det passade!

Efter de båda bältbroarna hamnade vi i Flensburg. På Fleggaard. Det stället kommer vi undvika i framtiden oavsett om det är i Rostock eller i Burg. Rätt kass överlag och 2 komma någonting som ”gebyr” för att betala med Visa-kort.

Strax efter nio-tiden hade vi passerat Hamburg och bad vår TomTom Go Camper att finna oss en ställplats för nattläger. Geschwint hamnade vi i Nordheide hos Holm Seppesens Camping und Naturbad. En stor fin Camping som även hade ställplatser. Stängt var det så klart men innan vi satte fart mot Colmar i Alsace hade vi gjort rätt för oss och betalt en tia Euro. Nordheide ligger i området Lüneburge Heide som är ett vidsträckt och vackert hedlandskap

Så fort man lämnat en motorväg i Tyskland bjuds man lantlig idyll, små byar och städer. Varje by ser ut att hålla sig med åtminstone ett Gasthaus, eller Stätte, med vidhängande lilla hotell och en Kneipe. Här jobbar ofta mor och far i huset och de bjuder gärna välsmakande tysk husmanskost, ett färskbryggt öl som det tar en kvart att slå upp och en genuin trivsam atmosfär. Wunderschönes Deutschland är verkligen underskönt och väl värt mångs besök. När som helst på året. Just nu är det julmarknader precis överallt. Tyskar är också ett vänligt folk.

Vi sover som stockar eller små grisar i vår Eura Mobil. Det är som i en hytt på ett kryssningsfartyg, sa Kirsten, det har hon faktiskt rätt i. Sover lika gott här som där.

Det ömsom små- och storregnade hela vägen söderut. Y stickade på den vintervita tröjan som Lykke ska få och det är i stort sett samma musik som spelas i Radio Malmöhus som i de tyska lokala stationerna. Backarna i Kassel har aldrig tidigare känts av så som de kändes igår i husbil. De tar verkligen kraft uppför och de skjuter verkligen på i utförslöporna. I de backarna hade vi länge följe med en Svensk medlem i Husbilsklubben Vi båda visar med dekal att vi är medlemmar.

Framåt sex-tiden hade TomTom funnit ny ställplats åt oss. Denna gång halvannan mil från centrala Colmar i världens förmodligen mysigaste by. Slumpen tog oss hit och det tackar vi allra ödmjukast för; korsvikeshus, brasserier, bagerier, vinhus, storkbo, trånga medeltida gator, och ett oemotståndligt gemyt som bara påverkar. Förmodlligen ser väl de flesta byarna lika fina här längs Route des Vins D´alsace. Julpyntade som dom också är.

Till och med kyrkklockorna har en särskilt tilltalande klang. Eller är vi bara påverkade och tycker allt är småputtrigt  toppen här i Kaysersberg. Se här;

Vi är alltså i hjärtat av landskapet Alsace i Frankrike. Här framställs de världsberömda blommiga och fruktiga vita alsacevinerna. Druvorna är framför allt tre; Gewurstraminer, Riesling och Pinot Noir.

Rieslingen blir som i Tyskland halvtorr, Pinot Noir mer matvänligt torr.

Bolaget hemma har ett stort utbud och som vanligt när det gäller bolaget; väldigt fina kvalitetsviner. Dopf & Iron, som även gör ett bra mousserande vin, heter en av tusentals vingårdar. Vi ska besöka några och få med någon låda hem. (Vi har ju fyrtio kilo tillgodo innan vi riskerar böter för överlast. En Alsace är alltid bra att bära med sig då man går bort. Som gåva, inte för att konsumera. Så klart.

Det ska hursomhelst bli en trevlig dag.

Sedan står Schweiz och Italien på tur.

Ja, i morgon packar vi in det sista nödvändiga i vår Eura Mobil Integra 790 med långbäddar, vinkelkök, Aldevärme, Webasto, värmeväxlare och Inverter (detaljerna är för de invigda!) och kör söderut. Då finns cyklar med (en inlånad, en egen) lite matjessill och en hel de annat smått och gott.

Första välbehövliga stopp blir efter en timmas ihärdigt rattande till Dragör hos Bo & Kirsten.

Vi ska skriva en resehandbok/dagbok för husbilsfolk och andra och nogsamt notera trivialiteter och nödvändigheter, personliga och opersonliga reaktioner och reflektioner i en osalig blandning. Denna resblogg kommer väl till plats för delar av alltihopa. Ett grundmaterial, kan man säga.

En helt avgörande faktor för denna resas snara tillblivelse och nedan, med bild, visade husbils inköpande är debaclet vid Olympia på Stenbocksgatan i Helsingborg den 14 mars i år. Nu tar vi varje år som det kommer. Så länge de kommer.

Den där bilen ska ta oss via bältbroarna ner till Colmar i Alsace (vi tänkte ta med en flaska vitt vin på resan och vad kan då vara bättre än en bättre flaska Alscace?), genom bergiga Schweiz, till Italienska och Franska Rivierorna och längs Spanska östkusten till Torrevieja för att sedan gå vidare längs samma lands sydkust till Gibraltar och sedermera till Algarvekusten i södra Portugal.

Där, i trakterna kring Albufeira, Lagos och Faro gör resan en liten andhämtningspaus för att sedan fullbordas via Lissabon och Porto och in i norra Spanien till Santiago de Campostela. Vidare genom Baskien och Camargue (hästarnas förlovade land) och längs Biscayabukten upp i det vilda Bretagne och Brest där vi ska utforska Bodil Malmstens Finistère. Fiktion eller verklighet?  Sedan blir det boulevarderna i Paris, kullarna i Champagne och bergen i Ardennerna (ännu ett hästursprung) innan vi så småningom återser ärans, vikingarnas och hjältarnas land från Öresundsbron.

Under resan ska vi njuta vyerna, smaka på all maten, prova de olika vinerna, beundra Alhambra och Sevilla och vi ska göra en massa nya bekantskaper. Trots att vi är ute i Europa kommer vi sannolikt träffa många svenska husbilsmänniskor som liksom vi är på flykt undan midvinterns köld. Som ju är så hård. Vårt forum på

www.husbilsklubben.se vittnar om det.

Kulturen kommer få sitt men vi kommer undvik Flamencon. Den ser ju ut idag som den sett ut i alla tider. 

Rutten ser ut så här, ungefär. Andorra undantaget men dit ska vi!

Så, nu tar vi gärna emot frågor om och propåer på platser och upplevelser längs vägen vi absolut inte får missa. Hur vore det att missa något? Inte bra alls.

PÅ återseende...