De är dessutom förtjusande människor. De är hjälpsamma mot varandra, i trafiken, på restauranger på trottoarer och på bussen där dom lämnar plats för äldre och assisterar blinda som det vore det mest självklara i livet. Och dom går inte mot rött.

Lisboa vid den breda floden Tejo tycker vi mycket om. Atmosfären är behaglig, folk stressar inte utan tempot är tillbakalutat och lugnt. Låga byggnader i centrum och flera stora torg varav Praca do Comércio är det präktigaste och det öppnar upp staden mot floden. I den varma solen på det stora torget smakar en Coupa Banana och en Coupa Mango som allra bäst.

Vi har njutit en heldag i sol i en väldigt trevlig stad. I morgon blir det Cascais och Estoril. Det lite snobbigare, som vi förstått det. Där bodde visst Svennis när han tränande Benfica. Mats Magnusson också kanske.

På det stora torget spelade far och son trivsam cafémusik på gatan. Sonen var väl tio tolv år och trakterade sin fiol med bravur. Han spelade en medryckande version av Twist in Patricia, den som börjar Hello, Good Bye… och som Jerry Williams hade en hit med för jättelänge sen. Den är nog italiensk i sitt ursprung.

Ett brett pojkleende gjorde att slantarna blev fler i hatten pappen gick runt med efter avslutad spelning. Det går inte att ta miste på att det är far och son. Observera det penningvinnande leendet:

”Det var en jävla valuta det här, sa frun och räknade småslantarna när vi kommit hem till Euran. ”Måtte vi aldrig få sånna hemma” fortsatte hon. Det hände exakt och precis just nu. Hon är kul hon. Min fru.

I övrigt vill vi låta alla på internet se ett par verkligt fina bilder från ett vänligt Lissabon. Den 13 augusti 1959 brann kyrkan S:t Domingo och vid restaureringen lät man väggarna stå kvar, brännmärkta och dana. Bara taket är nytt.