Kaffekokaren fräser, vi är nymornade och ska ta en sista hotellrumskaffe innan vi ger oss av till en sista shoppingrunda på en Outlet på andra sidan Bay Bridge.

Wharf stavas så men det vet inte paddan som ibland ändrar lite på mycket.

Det är 3300 miles vi kört. Att siffran 2600 tidigare dök upp var inte paddans fel. Det var dålig huvudräkning. Ibland har vi kört med Country musik, ibland med Oldies och ibland utan någon musik alls.

Som framgått är viså där riktigt nöjda med allting på den här finfina roadtrippen. De naturscenerier vi fått uppleva går utanpå det mesta.

Att gå runt på Alcatraz med lurar på öronen och få höra om förhållandena här fram till 1963 är motbjudande men intressanta. På Statsfängelset i Yuma hade de inburade det dock än jävligare. Det var förstås ytterligare 50 år bakåt i tiden.

På fygplanskyrkogården Pinal Air Park i Arizona stod hundratals uttjänade Boeing 747:or, många DC 10:or och lite annat.

Längs alla Highways kantas vägrenarna av resterna av exploderade lastbilsdäck.

I övrigt rent och snyggt. Dryga böter för nedskräpning. Dyrast vi sett är $2000, billigast 500.

Då stigningarna i öknen är som störst och värmen som högst rekommenderas det att stänga av AC:n för att minska risken för överhettning. Vi såg ett par bilar som stod med motorhuvarna uppe. På något håll stod även tankar med vatten i det fall man skulle behöva fylla på

.

Det varnas mycket för Björn här i bergen. Den Björnvarningen borde ha satts upp på golfbanan han kom till, slog ett konstlag, gjorde hole-in-one och körde hem med Porschen som var en extra gratifikation till den som skulle lyckas med det som egentligen in händer. Björn K heter han med slaget. Golfbanan ligger nog runt New York någonstans. Här i USA är som bekant allt möjligt.

Nu är vår reseblogg slut för den här gången och vi har nu en plats på nätet att komma tillbaka till för att i minnena återuppleva allt igen. Dagbok e bra.

Nu ska det bli gott att komma hem

Så, då e vi framme!

Icheckade på Holiday Inn Express i Fishermans Warf har vi nu tre dagar och två nätter innan SAS flyger hit och hämtar oss sen lördag eftermiddag.

Vår roadtrip har nu tagit oss till vägs ände och dagens tur från South Lake Tahoe var som vanligt full av synupplevelser.

Från Kit Carson Pass på 8574 FT var utsikten så klart strålande. På vägen ner genom tallskogen var det nästan trolskt men absolut vackert.

I Pine Grove serverade en svenskättling det bästa baconet man kan få. Lite tjockare skivor. Stället mycket genuint och trevligt.

En annan svenskättling vi mött var en 89-årig dam som med son och sonhustru var i Virginia City. Hon sjöng "Hälsa dom där hemma, hälsa far och mor". Det hade hennes morföräldrar lärt henne även om de sista fyra orden kanske inte var så välartikulerade. Jättetrevligt hur som helst. Hon blev lite rörd, faktiskt.

Att det blev väg 88 över Carson Pass berodde på att väg 50 som vore normalt var avstängd på grund av skogsbranden.

Det blev dock en höjdare. Efter Pine Grove kom vi ner på jordbruksmark. Halmgult gräs över hela nejden. Big Valley är en väldigt stor böljande dal! ( vi har Brösarps och Glumslövs backar men dom har Big Valley! Som från Hallandsåsen till Malmö minst och brett som bort till Kristianstad. Minst.

Boskapshjordar, hästhagar och rancher överallt. De flesta rancher med "äreport" gjord av två stockar med en tvärslå över. Ofta med namnet hängande i kedjor under. Praktfullt

Efterhand ersattes betande djur av odlingar av alla slag; vin, äpple, valnötter, tomater och en massa annat.

Om det är så enkelt att det man ser för stunden är det vackraste man sett så förringar det inga andra platser. Stå på Kopparhatten i Skäralid så är det det vackraste för stunden. Uppe på Kullaberg likaså. Och Hilleshögs dalar så klart.

Nu väntar krabbeben. De där riktigt långa benen som sitter på krabborna från Berings hav i Alaska. Varmt smält smör att doppa i! Innan dess åtminstone en Clam Chowder Soup.

Gokväll!

Tiden går aldrig så långsamt som då man sitter på en plåtbänk vid utgångskassorna på Walmart i väntan på en fru som är inne i affären för att göra kap. Det är nästan så man är villig att ta tag i nästan vilken fru som helst med en välfylld shoppingvagn och bara sticka. Fast bara nästan. Man är ju nogräknad.

Walmarten låg i Gardnerville men efter den hände det saker.

Dalarna innan Gardnerville och hela vägen till Carson City och vidare norrut består av gulaktigt bördigt bete och där ser man 10 000-tals betande nötkreatur.

Utspridda rancher i ett oerhört vackert landskap med berg på alla håll gör anblicken nästan pastoral. Väldigt vackert. Fick man börja om sitt liv som ranchägare i dessa dalar vore detta ett sällsynt bra alternativ. Det erbjuds ju emellertid inte, men WTF.

Lake Tahoe, som blev vår favoritsjö för tio år sedan och Annika Sörenstams för hur långt tillbaka vi inte anar (hon har ett hus här någonstans), har vi nu kört både på västra (tio år sedan) och östra sidan (idag) och finner båda lika bedårande.

Här är det riktigt fint på alla sätt. Naturen, storslagna vyer, resorter, ja, alltihopa kan man säga.

Sedan fyra dagar pågår en intensiv skogsbrand söder om Sacramento längs I 50. Igår i Carson City skymdes kvällssolen av ett gigantiskt rökmoln. Idag har det blåst från sydväst och rökplymen ligger norr om oss där vi bor på den södra stranden.

Den vägen, Interstate 50 tar vi imorgon till San Francisco.

I morron ja, men idag då.

Ja, vi började dagen med frukost i Virginia City. Westernstaden som idag är kommersiell men inte desto mindre genuin. Här använde Samuel Clemens för första gången sin pseudonym Mark Twain. Han Skrev för det lokala bladet. Hade dessförinnan vaskat guld. Blev framgångsrik men med tuffa familjeförhållanden. Frun dog tidigt, flera barn med svåra sjukdomar. Slutade sitt liv ensam och utblottad. Trots stor framgång världen över.

Läs gärna högt ur Tom Sawyer och Huckelbery Finn för barn. De är roliga och fängslande men med allvarlig botten och underton. Hans bok "Roughing it" handlar om tiden i Virginia City där det ännu idag springer vildhästar på sluttningarna

  .

Boendet idag på Stardust South Lake Tahoe tilltalar verkligen den på Walmart så innerligt saknade frun. TimeShare lägenheten har allt hon någonsin kan önska och utanför spelar just nu en trubadurkille Mustang Sally. Poolen är varm, duschen den bästa hittills och allting designat och klart.

Bilderna på konstiga bilar tidigare visade japaner som testar nya, kamouflerade bilar i öknen. Jättehemligt.

Målet är ingenting, vägen är allt... Så skrev Karin Boye. Idag var den mäktig

Tio minuter utanför Bishop var Cowboys och Cowgirls i sadlarna tidigt. De samlade från hästryggar skickligt in sina kreatur och som den egentliga Cowboy man är var det ett verkligt skådespel som var på riktigt. Imponerande att se.

Att se Yosemite var utomordentligt mäktigt och imponerande. Lugnt, vackert och fridfullt.I ord omöjligt att beskriva rättvist. Precis som så många andra platser vi sett på denna väg.

Ingången till nationalparken ligger på 9990 feet! Så här högt upp växer gran och tallskog tät och hög.

Låt oss säga att då vi landade i San Francisco för drygt två veckor sedan var målet San Francisco tre veckor senare. Dit är vi på väg. Fängelseön Alcatraz väntar.

Nu har vi hamnat i Carson City. Det var inte hit bröderna red för nöje. De red till Virginia City. Den staden ser vi i morgon liksom Gardnerville som vi övernattade i för tio år sedan. Någonstans med utsikter över Lake Tahoe blir det övernattning.

Ponderosa Ranch är stängt för besökare. Dessvärre.

Igår var bandbredden usel, idag är den kanon. Nedan ett mixat urval av bilder längs vår väg. Den som är allt.

(Stavfel och syftningsfel går inte att redigera. Text kopieras in. Det är hur dum

        t som helst då pc:n e hemma)

Det ska sägas med en gång; Blue Man Group var en höjdare. Humoristiskt, tekniskt avancerat och mycket begåvat.

Vi lämnade Las Vegas tidigt, tog en frukost på vägen, körde över Dean Martin Rd och satte kurs på Death Valley. Körde då vägen med det vackra namnet Blue Diamond Road! Att vara ute på vägarna är oslagbart. I stället för att flyga runt till olika städer och plocka russinen ur kakan. Här upplever man allt. Vägen, naturen och vädret. Vår väg har varit ett potpurri på enastående naturupplevelser.

Bild från Zion i fredags:

Dagens upplevelse inget undantag. Death Valley på gränsen mellan Nevada och Kalifornien är så ogästvänligt det kan bli. Ett värmehål där inget växer, sanddyner, uttorkade saltsjöar och en obarmhärtig sol är det som bjuds. Trettiotre meter under havsnivå var värmen som högst, 111 grader Fahrenheit eller 44 grader C. Det är häftigt att uppleva. Att stå där i den absoluta tystnad öknen ger och känna hur värmen nästan bränns är väldigt speciellt.

Lunchen på Stovepipe Saloon mitt i öknen var god och utsikten praktfull. Då hade vi precis passerat Devils Cornfield

Alla dessa fantastiska namn... Vad sägs förresten om 20 Mules Canyon? Efter ekipaget med gruvfyndigheter som på 1800-talet drogs av just tjugo mulor. Mulorna ersattes efterhand av en ångtraktor.

Nu har vi hamnat i Bishop som ligger vid foten av Sierra Nevada, bergskedjan i östra Ca och delar av Nevada, där också Yosemite ligger och som vi kommer till i morgon. Där ligger också Carson City som var staden bröderna Cartwright red in till då dom ville slå runt lite. Vi ska försöka hitta Ponderosa ranch. Carson City vet vi att vi hittar.

Poolen på Luxor var precis som här på Best Western kyld. Förmodligen till runt 20 grader. Då är det riktigt svalkande och gott då kvällstempen är 30 i luften.

Efter valresultatet tror vi vår hjärtefråga om rotavdragets vara eller inte vara blir positivt. I övrigt? Tja, det kommer inte bli busenkelt att vara statsminister.

Det blev så klart Blue Man Group!

Y:s förslag vann! Till ingens förvåning.

Vi gubbar är lite som hundar i koppel. Ibland får vi löpa till synes fritt i långkoppel men så fort det bränner till rycker dom lite i kopplet och så går vi vackert fot igen.

En kompis tyckte till och med att vi män är ännu mer lika de apor som positivhalarna har. Lite som accessoarer. Men det tycker vi är att ta ta i lite.

När vi var i Las Vegas förra gången tyckte vi det var massor av gamla människor här. Det tycker vi inte längre.

Storkovan har vi ännu inte sett utan ligger på ett prydligt minus.

Nu blir det poolen ett par förmiddagstimmar innan vi ska kolla valresultatet om tre och en halv timma.

I morgon tidigt beger vi oss ut i Death Valley. En ytterst knapp vecka återstår av dessa trivsamma innehållsrika veckor.

Vi har vant oss vid Fahrenheit och Miles nu. När man kör tar en mile en minut. Jättesmidigt. När det är 100 F är det varmt som tusan.

Karin Jansson som tillsammans med sin gubbe Kjell körde jorden runt på MC förslog Zion National Park i Utah. Nu stannade vi ju ytterligare en natt i Lake Powell så det såg inte ut att bli av.

Döm om vår utomordentliga förvåning då Zion helt enkelt låg på väg 9 i södra Utah. Längs vår väg till Las Vegas. Vi fick en upplevelse av sällan skådat slag. "Här trodde man att man sett allt, och så kommer detta"' sa Y och tittade in i en gulaktig kal bergvägg utanför.

Det är helt omöjligt i detta forum begripligt beskriva vad Zion National park är. En googling ger nog mer.

Nu är vi på Luxor i Las Vegas. Samma hotell som då. Nu har det växt upp en hel massa nytt överallt. Staden har längden varit den snabbast växande staden här.

MGM har byggt nytt och köpt upp en massa hotell och casinon. Äger i stort sett hela södra delen av The Strip.

Nu ska vi tjäna storkovan på Poker och Slots (Y)

Kastmärke är nu helt borta!

99 grader och strålande sol gör att eftermiddagen delvis kommer njutas vi då den stora poolen.

Kvällen innebär en show av något slag. Y vill se Blue Man Group, jag ville se en Dean Martin hyllning. Gissar att det blir som hon säger. Det är det vanligaste resultatet.

Y vill å hennes innersta uttrycka följande;

"Här upplever vi paradiset! Amerika är ett underbart land att semestra i! Överallt ser vi MÄNNISKOR! Vi kommer från alla håll; norr, söder, öster och väster! Vi är tjocka, smala, vitbleka, brunvita, gula o svarta. Vårt språk kan vara amerikans-engelska, brittisk-engelska, spanska, tyska, holländska, danska o svenska och andra, Klädda är vi som det behagar! Ingen bryr sig! Alla vill vi detsamma! Vi vill njuta av tillvaron! "

Precis så är det. Det är vår uppfattning och Den delar vi med varandra.

Roligast av alla tycker nog vi japanerna är. Dom kommer i flockar om åtta, tio eller tjugo. Ibland nästan hundra. Roligast har de unga. De skattar och fnissar och tramsar. Oavsett var dom är.

Lake Powell Resort är det mest spektakulära boende vi upplevt. Utsikten från terrassen, frukostbordet, poolen och vid middagen vetter mot sjön (som i grunden är Colorado River) och i bakgrunden samma Canyon som Grand Canyon.

Antelope Canyon är en 400 meter lång, 30-40 meter djup och mellan en halv och tre meter bred skapelse i röd sandsten. Solens instrålning ger under varje minut olika scenarior. Fantastiskt.

Alla som jobbar med Antelope Canyon är som majoriteten av de tar hand om oss här är Navajo. Det finns drygt 250 olika ursprungsfolk, kallade indianer, här i detta mäktiga land. Vår guide i Antelope berättade en massa intressanta saker. Fråga gärna när vi träffas. Vi vet nu allt.

Imorgon ska vi ut på en två och en halv timmars båttur på Lake Powell.

Efter det kör vi till Las Vegas, lägger oss på, våra sängar, sluter våra ögon och rekapitulerar och smälter våra intryck så här långt. Sen väntar gambling, enarmade, poker, konstgjord glitter och glamour, tjo och tjim. Väldigt långt från det genuina vi just nu är mitt uppe i.

PS. Ni som undrat över pricken på Y:s näsa kan vi berätta att hon sprang in i glasdörren till balkongen i San Diego. Själv ser hon det som ett kastmärke som kasat ner. Det blir mindre och mindre och på vår valvaka på söndag gissar vi att det är ett minna blott.

Och nu, som ett extra PS, ska vi nu från olika telefoner välja lite bilder, logga in från respektive ladda upp och försöka få in dem lite varstans. Det är år inte det lättaste i världen. Det är min uppfattning och den delar jag.