Här lär vi oss italienska som bara den. Allt började med att en ung man i svart-vit-randig tröja och stråhatt mötte oss tre meter från hotellets entré. Han var gondoljär och hade ett förslag. En timma i hans gondol skulle visa oss det bästa.

Han sade sig inte kunde inte sjunga Oh Sole Mio, men det skulle komma, han var däremot en hejare på att navigera sin ranka farkost.

Starten på dagen på blev därför den bästa tänkbara. I vår kanal, under vårt fönster inleddes färden. Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen var väl så där 15 grader.

Det finns 433 gondoler i Venedig. Varken fler eller färre. Det var det han sa och vi tror blint på det vi hör. En av dem låg framför oss:

Vi passerade Göthes och Mozarts hus, flera kyrkor så klart och så under suckarnas bro. Den täckta bron som ledde från domstolen direkt till fängelset. Ut på Canal Grande och under Rialto, sen till vänster och hemåt igen. Det var där vi kom ikapp honom. Han som verkligen kunde sjunga Oh sole Mio… häng gärna med oss i vår gondol så ska ni få lyssna till honom.

Etthundratrettiofem kronor kostar en medelstor öl på en uteservering vid Piazza Marco och där satt vi och njöt i eftermiddagssolen och beskådade folklivet, det brokiga.

Musslor och Pizzor blev vår kvällsvard på restaruang vid Canale Grande

Vi säger nu va tutto va bene, addio stupefacente grandioso Venedig, e mille grazie!

Stället vi ska bo på i Toscana får de bästa av rekommendationer. Det är en borg, ligger på landet och heter Salvadonica. Dit sticker vi efter frukost.