Ja, Spanien bjuder stora variationer. Vi är 103 mil norr om Rota och har passerat det fascinerande spanska höglandet igen.  Att det är fascinerande konstaterade vi för en månad sedan på väg söderut. Nu norrut och det har hänt en del under den tiden.

I Burgos på knappa 1000 meters höjd och 1500 på topparna omkring lyste snön vit på taken. Snövita toppar så långt man kunde se. Gnistrande snö, blå himmel och flödande sol är inte fy skam. Man ser mycket fint från ett husbilsframruta.

Midvinterns köld är hård, även på spankska höglandsplatån.

När vi så kom fram till San Sebastian var ordningen återställd. Åtminstone väderleksmässigt.

Hungern drev oss ner från höjden där Igeldo Camping ligger till den stad vi båda tycker är en av de absolut mest värda återbesök. Detta är andra gången vi är här, tredje om man räknar då det var fullt häromsistens, och vi är återigen betagna. Sofistikerat, rent och snyggt och med enastående stränder, massor av butiker och restauranger.

Här finns, som noterats tidigare, fyra eller fem Guide-Michelin-Krogar i denna lilla stad och det påverkar övriga restauranger till att prestera.

De presterar så till den grad att det att man måste ta det med i beräkningen. Kontinetalt så det förslår.

Googla San Sebastian och svaren kommer handla om stränder, natur och framför allt MAT. Europas ledande matmetropol och hit reser världens alla krögare för inspiration.

Vi var nere vid kvart i sju vilket vi tyckte var hyfsat bra för att få ett bra bord på en bra restaurang. Vi valde vår lunchfavorit från förra gången och ville nu ha en utsökt middag där.

"Ocho horas y medio" börjar vi servera middag, sa hovmästaren...

Ajdå, sa vi.

Innan dess kunde de servera en sandwich men vi var ju ute efter den kompletta måltiden och tackade vänligt för oss och dröp iväg.

Sak samma på alla andra restauranger; "Halv nio" börjar vi servera middag... det sa alla hovmästarna.

Komplett blev kvällsmaten ändå då vi istället valde tapas... tappasställena har alltid öppet verkar det som. San Sebastian ska vara tapasens huvudstad (de flesta spanska städer och regioner påstår sig var just det) och vi blev grundligt förförda men allsköns smårätter i tapasform. Räkor, lax, pajer på svamp, paj på ägg och potatis, anjovis, köttbullar och sånt gott.

Mätta och väldigt belåtna åkte vi hem med en bild på namnet på det enda som inte tilltalade oss. Oreja de Cerdo stod det. Cerdo är gris, det vet vi, men vad Oreja betyder visste vi inte. Det vet vi nu.

Hundar brukar med förtjusning mumsa på torkade grisöron men vi lämnade lejonparten av vår ragu, eller salsa på grisöron oäten då dessa inte riktigt är vår kopp tea. Mest brosk om ni frågar oss. Eller "mycket liv för lite ull, sa kärringen som klippte grisen"

Imorgon lunch på Café de la Concha. Så får vi se om vi blivit så in i hoppasan kontinentala på bara en dag och anammar seden och tar bussen ner för att dinnera klockan "Ocho horas y medio".  Möjligen är vi så bekväma/gamla att vi avstår.

Väljer nog tusan tapas igen då de serveras vid alla tidpunkter överallt. Men vi undrar var de äldre sansebastianerna intar sina middagar på finlokal?  Huromhelst väljer vi inte Oreja de Cerdo.

För övrigt är det så där riktigt vackert här och i omgivningarna. Rena alplandskapet en kvart söderut, den dånande Atlanten med en magnifik stad vid sidan om.

Åk hit!!!

Och tjoflöjt!