Senaste inläggen

Av Yvonne o Jan Nyberg - 8 september 2011 22:15

Wilhelm Peterson-Berger skrev sina pianostycken boende i de trakter vi nu för natten bebor. På Frösön i Storsjön, en lantlig stadsdel i Östersund som är något utöver det vanliga. Gårdar och hästgårdar, hyreshus och villor. Här är valfriheten stor. Och ändå väldigt nära i Östersund.


Mitt eget Frösöblomster såg ikväll ut så här… i suit.

   

På vägen hit från Kiruna har vi fått möta en kunnig Same, ätit delikat och konstigt, sett städer, vida blånande skogar och utbyggda älvar. Exempelvis. Från Narvik till Kiruna körde vi parallellt med Malmbanan och hade turen se ett LKAB-tågset komma lastat med järnmalm för export.

 

Tangodans i Gällivare blev det inte men väl ett besök vid berömda Dundret. Vi skulle där verka lokala och äta Pite-Palt till lunch men det visade sig vara blod-palt och inte alls den kroppkakeliknande pite-versionen. Till blod-platen serverades fläsk, smält smör och lingon. Fläsk, smör och lingon var jättegott men blodpalt ska man nog ha lite tid på sig att vänja sig vid. Om man nu så skulle vilja. Vi smakade men det var väl i stort sett allt.


Mellan Gällivare och Jokkmokk rinner stora och lilla Luleälv. Där ligger vattenkraftverken tätt. Porjus, denna pärla till by, stora Harfallet och Liggavägen. Imponerande byggen, uppdämda dammar och, nedanför, tomma flodfåror. Vattenmagasinen är välfyllda i år.


Jokkmokk låter inressant redan som ortsnamn. Ännu mer intressant blev det på Sameslöjdstiftelsen Sáme Duodji på Porjusvägen. Där mötte vi tvättäkta Samen Gunnar Östman Inga. Han äger renar som en del i en Sameby. Ett slags kooperativ i ett betesområde.


Han och de andra renägarnas renar bildar en större hjord. Normalt går renarna fria antingen i skogen på vintern eller på fjället på sommaren. Allt högre upp på fjället ju mer mygg.


Man samlar renarna inför märkning, slakt och inför flytt från sommarbeten till vintervistelse och omvänt. I nästa vecka börjar slakten i Gunnars Sameby.


Samiskan har tre dialekter eller språk; nord-, syd- och Lulesamiska. De skiljer sig ganska markant åt. Nordsmiska talar i huvudsak Norges 40-50.000 samer och Finlands 6-7.000 och flertalet av Sveriges cirka 17.000 På uppvägen besökte vi Kautokeino i norska lappland, det är samernas egentliga centrum och där talas det i stort uteslutande samiska.


De tre språket har samma ursprung som finska och ungerska. De finsk-ugriska.


Samer har vissa unika DNA vilka gör dem till ett av världens urfolk tillsammans med Indianerna i nord-amerika.


Vår kunnige ciceron Gunnar Östman Inga

 

Arvidsjaur var en tjusig och positiv upplevelse. Massor av tjärnar inne i byn, utsökt te-rökt Röding med blomkålscreme och löjrom från Kalix, var annars. En annan uppskattad förrätt var bakade rödbetor med chevréost och gravad älgfilé. Huvudrätt blev rimmad halstrad Röding. Alldeles förträffligt allihop. Campingen var av toppenklass.


På jakt efter snus i morse hittade vi en affär som istället sålde vilt, fisk och bär. Där hittade vi varmrökt lax och gravad röding med tillhörande såser. Det blev till lyxlunch i skogen. I tystnaden. Tillsammans med tre renar. En stilig tjur och hans lilla familj passerade på vägen utanför. Se så fina de är:

   

I närheten låg ett övergivet minisågverk. Mannen som klyvt stockar och sågat bräder hade lämnat kvar sin blåa tröja, hörselskydden, en flaska T-röd och en burk 5-56. Han tröttnade väl och gick.

   


Nu är vi alltså parkerade på Frösön i Storsjön. Middagen är avklarad. Här i norr finns en specialitet som heter Parisare. De är platta och i storlek som en hamburgare men misstänkt likt falukorv. Väldigt goda! De åt en idag tillsammans med stekt potatis och ägg. Den andra valde förgårdagens spagetti med köttfärssås.


Dagens körning har vi gjort i stort sett på inlandsvägen, E45 och på ett antal ställen korsat inlandsbanan, den omdiskuterade och kanske olönsamma järnvägslinjen mitt i norra Sverige. Den går mellan Kristinehamn och Gällivare.

 

Förresten så var underlaget på Kungsleden bra. 3G uppkopplingen var lite slö så vi återkommer med video.


Vi äter mycket fisk. Har köpt rök och alspån. Sik är rökt och fler fiskar är på gång. Mycket god mat på husbilsresa.


Bo och Kirsten tillyckas nu God Kryss!

Av Yvonne o Jan Nyberg - 6 september 2011 09:03

Så kom vi fram till att det är när man husbilar i Norge. Gudsigförbarme, vilka vyer man bjuds varhelst man är eller kör. Höga berg och djupa dalar sjöng man om som parvel men här är man mitt ibland dem.


I ena stunden, uppe på kalfjället är höstfärgerna i full prakt, och i andra, nere vid fjorden är träden lika gröna som mitt i sommaren. Ibland över trädgränsen så endast knotiga fjällbjörkar trivs och ibland, närmare kusten växer återigen barrträd.


Och överallt dessa godmodiga vackra renar. Dom bara står där oblyga och orädda, på vägarna. Vissa nästan vita, några ljusbruna och andra mörkt nötbruna.


Dom e charmiga norrmännen- och -kvinnorna. Utan att rodna eller skämmas ett dugg och med samma glada satsmelodi meddelar en kassörska att två kilo potatis och en liter mjölk kostar 52 kronor. (Norska så klart) Det är nästan så man känner sig glad att få betala en förmögenhet för en nödvändighet, så positiv är intonationen. Den går liksom uppåt mot slutet. Allt dom säger låter genuint positivt och trevligt.


Tjugosju kronor för en halvliter Coca Cola låter på något sätt billigt på norska.


Eller trehundratio (310) för två dagens rätt. I och för sig inklusive kranvatten.


Man frågar sig dumt hur någon alls har råd att bo i Norge.


Den dagens rätten var förresten om möjligt ännu bättre än rödingen i Pajala. Gratinerad torsk med falsk hummersås, en röra på rökt lax/lite majonnäs/rödlök/Philladelphiaost/dill och till det fräsch sallad och goda potatisar. Allt tillagat av trevlig invandrare. Peter från Karlskrona, Sverige.


Annars började dagen på bästa tänkbara sätt. Med 45 mil ner till Narvik vet man att man är väldigt norr ut. Att då, på Campingen i Alta Övre vakna till strålande sol, 20 graders värme och utan tillstymmelse till vind känns aningen overkligt. Men man får acceptera faktum; ta fram utebordet och utestolarna med dynor och frukostera i den varma morgonsolen. Gott.


GPS i all ära men då Norge förutom vägar har flera båtförbindelser som kortar ner körsträckorna kan samma GPS ställa till förtret. Vår Ingrid insisterade på att vi plötsligt skulle svänga höger rakt mot den breda fjorden. ”Kör ombord på färjan”, sa hon. Vilken färja, undrade vi? Hon svarade inte.


Det gjorde däremot en parant dam i femtiofemårsåldern. ”Båten går inte förrän om en timma så ni kan lika gärna köra runt om”, sa hon på norska. Den runt-om-fjorden-rundan gjorde färden åtminstone femton mil längre. Det som skulle vara ett längre norskt stenkast på 30 mil blev nu istället 45.


Tromsö kallar sig Nordens Paris och syn för det talesättet var restaurangen Aunegården som inretts dels som en fransk bodega men också i det inre som en parisisk bakgård. Rökt Lax, utsökt Torsk och Cheesecake blev vi serverade till ett pris vi redan glömt.


Denna förmiddag kommer vi promenera runt i stan lite för att senare köra till Narvik. Vi måste se hamnen där LBAB skeppar ut järnmalm året runt. Det är ju Golfströmmen som håller Narviks hamn isfri.


Golfströmmen påverkar gynnsamt fiskebeståndet längs Lofoten och klimatet längs kusten är mildare tack vare den.


Framåt sen eftermiddag kommer vi åter till Sverige via Riksgränsen. Det allra nordvästliga hörnet där Torneträsk och Abisko nationalpark ligger. Vi planerar parkera i Abisko och prova Kungsleden några hundra meter eller så. Vill ju känna på underlaget.


Vandrarkängorna kom inte med, dom ligger i en påse med de röda 24/12-kläderna.


Tangonatten i Buenos Aires blev ju tyvärr inte av på grund av jetlag men en bergsprängartango på torget i Gällivare kanske det blir. Hur man nu dansar en sådan Tango, egentligen.


Fotografen visar avslutningsvis några av gårdagens shots: 

             Parisiskt bakgata? Nej Aunegården i Tromsö, Nordnorge...   Tromsö hamn 


ps... då vi var på väg till Hammerfest upptäckte vi något som låg över hela vägen på en lång sträcka. Det såg ut som löv men var i själva verket tillplattade överkörda fjällämlar. Efter vi blev uppmärksammande på dem har vi sett massor... hundratusentals faktiskt, vi lovar.


Efter att ha kollar lite visar det sig vara invasion av lämlar i hela fjällvärlden runt Nordkalotten.


Inte sedan 70-talet har invasionen varit större.


Normalt räknar man visst med lämmelår var fjärde år. Lämlar som begår kollektiva själmord tycks dock vara en skröna enligt en av kunskap fullproppad professor i gnagardynamik.


Varje morgon nya överkörda lämlar på vägarna. Det är lite makabert och känns inte helt bra att köra

Av Yvonne o Jan Nyberg - 4 september 2011 21:50

Bo, vi vill först och främst å det djupaste tacka för insiktsfulla kommentarer. Förutom insikt bar de även spår av humor, ironi och distans. Kul.


Sen kan jag berätta att Tagetes, eller Tabetes som jag sa, var mitt första förslag men då tittade hon på mig som jag vore en än större idiot än jag möjligen är.


Maja tackar vi för lyckönskningarna på vår dag. Hälsa maken som varit gift längre än vi båda varit. Fyra månader är under alla förhållanden fyra månader.


Längst ner finner ni ett urval av dagens och gårdagens bilder. Håll till godo!


Vid halvsex-tiden igår kväll sa i alla fall Ingrid i GPS:en ”Ankommer målet, på höger sida”.


Och vilket mål sen. En drygt trehundra meter hög klippa i Barents Hav som utgör Europas nordligaste spets och som välsignades 1873 av Oscar II som då var kung över Sverige-Norge.


Nordkap badade i sol, utsikten var hänförande. Den turen hade vi. Det är ju ett väderlotteri när man ger sig hit.


Vägen hit är obeskrivlig. Från Alta passerar vägen två vida platåer på 250-380 meters höjd där inga träd växer. Bara brunt gräs och annat lågväxande. Många mil av öppet landskap åt alla håll. Och renar lite överallt så klart. Härifrån flyttar Samerna snart renarna till sommarbeten längre söderut.


De sista tolv milen till nordkapsklippan går längs vatten på ringlande och ofta serpentinliknande vägar. Storslagen natur med gräsbeväxta kullar, dalar och höga berg ger intryck som man blir påverkad av. Men att beskriva detta undersköna med ord är svårt. Mycket svårt, till detta krävs en naturlyriker.


En sex-och-en-halv kilometer tunnel går genom urberget ner under fjorden. Den är brant och kräver broms ner och låg växel upp. Alla gillar inte tunnlar ens i vanliga fall.


Väl på plats strosade vi runt och lät oss behaga. Vi tog några lämpliga kort, gick genom den stora utställningshallen och vi läste om nämnde kung Oscar, och så gick vi hem. Vi var hungriga och då ytterligare en dag på Klippan skulle komma tände vi grillen.


När vi rundade Cape Horn var det annorlunda. Då satt vi i Cagney´s Steakhouse ombord NCL Sun och bara beställde och beställde och beställde. Olika tider, olika platser. Väldigt långt från varandra.


Sex husbilar med boende tillbringade natten på Nordkap. Sommartid lär här stå hundratals.


Frau Bürstner var parkerad i frontlinjen med solnedgången rakt framför sig.


Mysigt var det efter middagen att i de bekväma pilotstolarna sakta se solen försvinna ner i Ishavet. Det mousseraden medhavda vinet kom väl till pass och vi läste att det tydligen är kutym att dricka bubbel här. Det har man som tradition gjort i ett-hundra-femtio är vid det här laget.


Att vi sedan firar sju-årig bröllopsdag med mousserande, solnedgång och på tu man hand på en fantastisk plats gör inte det hela mycket sämre. Snarare tvärtom, menar nog vi.


Solen står fortfarande så högt på norra halvklotet att en strimma ljus hela tiden anas under horisonten. Norrskenet i natt sov vi dessvärre över.


Så ett par ord om det komfortabla husbilslivet som vi ännu håller på att lära. Här har vi värme mot de bistra nattliga sju-åtta graderna, gas till spisen så våra grönsaker blir lagom al dente och goda. Dessutom har vi varmvatten till kvälls- och morgontvätten. Tillgång till el har ingen husbil på Nordkap så alla våra kamero,r laptoppar och andra elektroniska och nödvändiga prylar börja sina på sina batterier. En del är helt slutkörda, döda. Internätet fungerar heller inte, Men vi anar ljusning till kvällen.


Kvällen kom först i Hammerfest, världens nordligaste stad. Liten lagom stad med låg trähusbebyggelse. Här är det mörkt på vintern. Det har vi sett i TV-reportage. Campingen som även hade restaurang, hytter och hotell, eller om det var tvärtom?, hade just kursat (här var det tänkt själva bröllopsdagsmiddagen skulle njutas) så det var bara att fortsätta en dryg timma till Alta.


Här blev middagen lagad genom egna händer liksom dukning och diskning. Lika bra det kanske.


I morgon måndag angör vi så småningom Tromsö. Där ska Y bjuda på fiskrestaurang. Sen bär det tjugo mil söderut till Narvik och därefter längs Malmbanan mot ännu mer söderliggande Kiruna dit det fortfarande är långt. Söderut.


Allt väl!


               

Av Yvonne o Jan Nyberg - 2 september 2011 19:20

Efter vi svängt av E4 och fortsatt norr ut mot Pajala började det hända saker. Det som dittills varit skiftningar i gult och grönt blev nu intensivt...


Det började spraka bland höstlöven i alla höstens färger och då solen lyste igenom löven blev det så där speciellt vackert det alltid blir. Luften var krispig och klar och det var femton, sexton grader varmt. Helt perfekt för en höstresa till Nordkap.


Innan dess tittade vi in i Luleå.  En praktfull park i centala stan är speciell liksom oss okända runda byllsiga träd. Någon som vet vad dessa heter:?


   Vissa bilder måste tas on-the-fly när man har lång väg att köra.


Gammelstan i Luelå är en rest av det gamla samhället. Små, trånga hus liknande de små båstsmansstugorna i Karlskrona. De byggdes runt kyrkan och var ett eget tillfälligt litet samhälle. Kyrky kallad.


Kyrkbyar bildades på sina håll i Norrland på grund av kyrkoplikt och lång väg till Kyrkan. Man byggde helt enkelt sig ett litet hus som, en sommarstuga liksom, och var där när man måste va i kyrkan. Som gick det till förr i världen.


Men det var som sagt efter vi svängt av Haparandavägen det hände; en räv och en lämmel passerade på vägen och efter det gick vi från tre upptäckta strö-renar till trettioen på ett par timmar. De tre första betade på ett stort stycke vid Östra Ståkan (!) men de flesta i grupper om sju, åtta djur då vi kommit till Finland.


Den som inte sett en Ren vill vill visa hur de kan se ut;

     


(Vi tappar förmodligen räkningen av renar redan i morgon då vi har sex timmar till klippan vid Ishavet. Vi kör norrut i Finland till norska Kautokino och Alta. I det senare var det stora miljödemonstrationer nångång för länge sen. Man kedjade fast sig vid skogsmaskiner, bland annat. Resultatlöst, som vi minns det.)


Innan dess gjorde vi Pajala. Där var det absolut Niemi-stämning. De låga små husen varav ett och annat öde, älven, ja, känslan helt enkelt.  Det var ju här han växte upp med alla sina sanna och osannolika minnen. I en vinaffär träffade vi pigga snabbpratande tornedalsfinnar. Här var det inget ynk inte. Inget svårmod.Ölen gick flakvis.


I Pajala tätort bor runt 3500 människor men dom väntar stor nyinflyttning då man ska börja med gruvbrytning.


Pajala Hotell låter pampigt men där det låg vägg i vägg med Folkets Hus var det på inget vis spektakulärt. Det var däremot deras lätt halstade Röding med rom-sås, smör- och dillslungade potatis. Bland det bästa vi ätit ute på länge.


Drygt två mil nordost om Pajala går vägen över Torneälv som bildar landsgräns mot Finland. Som Öresund precis, men mellan olika länder. Vi körde över och knäppte denna bild:

 


På finska sidan ligger Muonio, som av en händelse även är älvens namn på finska. I detta Muonio ligger Campingen Harriniva. Den ligger längs älven och vi femton meter från stranden till detta cirka 100 meter breda gränsvatten. På andra sidan Routsi, Sverige. Vägarna är mycket bättre här. I Finland.


Vi har det bra! Och trivs med tillvaron.  


ps. matchen kunde vi inte se men höra... det var det jävligaste!

Vi har förresten passerat Polcirkeln. Det måsta man dit vi ska.


Vi är i stort sett ensamma på vägarna. Renarna oräknade.


Vi tror Klippan imponerar, med sin storlek och placering på klotet.


Vi tror det bli allt annat än billigt att besöka Northcape och Norge. Men vi har spelat på hästar till V75:an imorgon! Se det ska nog lösa sig. Värre blir det för de svenska fotbollsgrabbarna!

Vi tror för övrigt att jämförelsen mellan Korppilombolo och Tuscaloosa haltar.


Vi återkommer!


Polcirkeln ser ut så här

  den tröjan har nog varit med i sju år snart. Synd den alltid ska va på när det är något speciellt. Den ska bytas ut! Imorgon.

Av Yvonne o Jan Nyberg - 1 september 2011 21:21

En solig vacker dag på längs höga kustens dramatiska landskap inledde vår dag.


Från Hudiksvall till Örnsköldsvik ungefär.


Ångermanälven är pampig. Bred och mäktig med en massa öar och holmar och skär. Befälhaven på bogserbåten tyckte vi vi skymtade någonstans längs vägen.


I Umeå blev det som som tänkt lunch vid Umeälvens strand. Precis där en av oss för runt tjugofem års sedan under militärövning spenderande en ledig kväll och blev imponerad.


De nästa vita björkarna som växer i alléer och överallt annars är ett signum för denna viktiga stad Västerbotten.

     

Det är vackert här överallt.


Dokemntärfilmen om Danslogen i Täfteå utanför Umeå inspirerade oss och där tänkte vi stanna och dansa på säsonsavslutningen den 3 september. Så blev det av tidsskäl nu inte. Men väl ett besök. Det var trevligt att se om än mycklet mindre än intrycket från på TV.


Y1 har sett kantareller på flera håll, röda lingon i massor och håller utkick efter älgar. Vi ser också fram emot första renen. En strö-ren som ska följas av många fler.


Natten kom, men inte i Luleå utan i Piteå. Havsbadet här imponerar även om säsongen i stort sett är över. Det är dock lätt att inse hur folklivet sjuder under högsommartid.


I morgon lämnar vi Sverige och kommer övernatta i finska Muonio. Men innan dess ska vi uppleva populärmusiken i Vittula. Stadsdelen med det märkliga namnet i Pajala. Mikael Niemis bok ska återupplevas live. Pajala låter spännande.


I en integerad Büstner finns gott om plats för kartor som är större än en kvadratmeter. Det är bra. GPS:en är med men måste kompleteras med en riktig karta så vi också ser exakt bland vad vi befinner oss.

 

Av Yvonne o Jan Nyberg - 31 augusti 2011 21:48

Från Mariastaden via Båstads Heimdalls vägs höjder genom ett regnigt Småland, ett ännu regnigare Östergötland till ett Stockholm i fintfint väder. Så ungefär blev vår första dag på väg till den norra kalotten.



 

I Stockholm hittade vi Rörsjöbadens camping exakt mitt emellan Andrés jobb på Lensway och Caroline och Billys hem i Mörby. Efter att ha bunkrat på oss lite matnyttigt tändes grillen, potatissalladen fixades till och de gröna ingredienserna blandats blev tid för förplägnad och umgänge.

 

Vi tackar de tre för en trevlig kväll, önskar Caroline och Billy en bra månad på Mallorca och André fortsatt lycka till på det nya jobbet.

 

Så här såg den ljumma kvällen ut under Frau Bürstners markis.

                    

I arla morgonstund levererade vi André på jobbet och den kvarglömda filten i Mörby och startade en liten rundtur i ett soligt och vackert Stockholm.

 

Vi båda är lätta att fascinera och Stockholm från sin soliga sida fascinerade oss å det grövsta. Det är nästan en oslagbart vacker huvudstad vi har. Det gröna och det blåa och alla öar gör Stockholm faktiskt rätt unikt.

 

Norrut bar det sedan. Egenhändigt komponerad lunch på ett välskött rastställe precis söder om Uppsala (igår valde vi Vätterledens kockmat) blev i solgasset en närande höjdare.

 

Inspirerande samtal om ditten och datten tillsammans med glädjen över att komma allt längre och längre norr ut konstaterade vi i höjd med Gävle att vissa björklöv så smått börjat ändra färg. Vi har läst ortskyltar och förundrats över namnens ursprung. Dessa har jämförts med våra Välluv och Tittente och vi är överens om att det inte är särskilt enkelt att förstå hur alla märkliga ortsnamn blivit till.

 

Fascinerade på riktigt blev vi i Älvkarleby, strax söder om Gävle. Vi, och säkert ni, hade sett ett och annat inslag på TV om kinesiske Mr Lee som mitt i obygden byggt ett litet Kina. Welcome to China stod det på skylten och en märklig och magisk upplevelse blev det.

 

Ett två fotbollsplaner stort utrymme hade plattsats och var oändligt ödsligt. En staty mitt på, i övrigt inget. En affär med kinesiska produkter och en restaurang med kinesisk buffé. Det gamla hotellet har väl sådär nio, tio våningar och såg ut som en gigantisk Pagod. Märkligt är ordet och nästan magiskt. Se här:

     

Framåt sex-och-trettio-hugget fann vi vårt nattläger. I Härnösand, den vackra staden vi vattnet och Sälstens Havscamping i en vik av Bottenhavet. Grill, vad annars. Denna gång nötfärsbiffar blandade med fransk senap och rödlök. Riktigt gott med en riktigt god utsikt tjugo meter från strandkanten.

  

Frau Bürstner läckte lite vatten i morse när AC och fläkt startades. I morgon ska vi se om vi hittar någon husbilsverkstad här någonstans i västernorrland. I Medelpad eller Ångermanland. Det är ju här i vi är! Dom är garanterat mästare på sådant, norrlänningarna.

 

Från Sundsvall sänds Radio Västernorrland på Kröngatan 18. En trevlig programledare heter Lotte Nord och henne träffade vi i hennes studio för att tilldelas pris efter dagens frågetävling om Spindlar. Vi vann och fick ballonger, pennor, reflexbrickor, tabletter och lite annat.


 

 

Prisutdelningen förevigades och så ut så här

    

I morgon blir det lunch vid Umeåälvens strand i björkarnas stad och natten kommer komma i Luleå någonstans. Det ser vi fram emot och är ännu längre norr ut. Där ska vi besöka Gammelstaden eller vad den heter, bland annat.

 

Nordkap närmar sig i nittio, hundra knyck i en integrerad husbil.

 

Av Yvonne o Jan Nyberg - 29 augusti 2011 20:31

Ja, nu är det alldeles strax september och planenligt ska vi nu testa husbilslivet på en spännande tur på Nordkalotten under två veckor. Höjdpunkten blir naturligtvis Nordkapsklippan med bara ishavet mellan oss och ismassorna kring nordpolen. Ungefär.


Våra samtal ombord på Epic med Kjell och Karin Jansson som körde jorden runt på motorcyklar fick oss att fundera och fantisera. Visst skulle även vi som är lite mer bekväma kunna resa runt på vägarna i världen och visst är väl i så fall husbil alternativet för just oss. De bekväma.


När planen att köra till Nordkap dök upp minns vi inte riktigt. Hursomhelst var tanken att vi skulle hyra vår målare John Karlssons Elnagh Marlin men efter nyfiket letande på nätet fann vi det möjligt att eventuellt importera en begagnad husbil från Tyskland.


Vi började med en liten rekognoseringsresa till olika säljställen för husbilar i norra Tyskland. Sen visade det sig att det sista stället vi skulle titta in till alls inte låg i norra Tyskland utan drygt fyra mil söder om Köln. Det skylles mer intresse av en speciell husbil än långa avstånd.


-Den här tar vi, sa Y.


Då hade vi varit i Bürtstnern i kanske fem minuter.


Men så blev det, så klart. Den tog vi och så här ser hon ut, Eleganta Frau Bürstner I 640, rechts:

 

Hon är alltså Integrerad vilket bland annat innebär att framsäten har en panoramavy i 180 grader och ingen utskjutande och skymmande alkov ovanför. Vi tror att körupplevelsen och intrycken ökar då scenerierna utanför blir maximalt överskådliga.

  

Frau Bürstner kom tillsammans med oss till Helsingborg sent om aftonen tisdagen den 16 augusti efter 830 kilometers färd på tyska, danska och svenska motorvägar. Hennes FIAT-Diesel på 2,8 liter spann hela vägen som en katt och förbrukade till vår förvåning under litern milen.


Sista veckan har hon varit på verkstad, Helsingborgs Husvagns & Husbilsservice på Ättekulla har installerat tv och radio, fyllt på AC;n och gjort lite annat småfix. Nu är vi redo för avfärd, vid halvåttatiden i morgon bitti kör vi.


Vi provkörde hyrd husbil under midsommarhelgen och fann livet på vägar och campingar passande för oss. Lite nomader är vi nog och kanske, kanske har vi en aning resandeblod i ådrorna, vad vet vi. Under alla förhållande uppskattar vi att vara på resande fot tillsammans. Denna lilla resblogg är ju in indikation på detsamma. Och våra framtidsplaner för resande på vida världsliga vägar är många och omfångsrika.


Vi får se vad som händer.


I fredags gjorde vi en smygpremiär då vi hämtade Tilde i Viken och Linn på Kakan i Skurup och körde till finfina Sandskogens Camping i Ystad.


Där blev det sensommar-camping med inställd grillning (det blev av olika anledningar Micro), sång och så kallat fredagsmys. De två små tog sina runder i grannskapet bland vagnar och husbilar på egna fötter och de kände sig nog som rätt så stora ändå. Och sen sjöng dom fint. Lyssna här:


 

Tack till föräldrarna som lät oss hämta dem!


Nöjda och glada trötta töser somnade vid pass tio och sov sedan som stockar skarfötters i lilla sängen. Lika träaktigt och gott sov vi.


I lördags var Bürstnern och vi i Vejbystrand på en hejdundrande fest. Karin och Kjell och etthundratrettio andra hade samlats för att fira just ingenting. Att återse gamla vänner, bekanta och nån flirt från sextio-talet var som alla förstår j-vligt trevligt.


Turen vi i morgon ger oss ut på ser ut som följer:


Helsingborg-Stockholm-Örnsköldsvik-Luleå-Mounio-Nordkap-Hammerfest-Tromsö-Kiruna-Arvidsjaur-Östersund-Tällberg-Karlstad-Helsingborg. Vi har några extra dagar inlagda för spontana stopp och improvisationer.


Första stopp blir Stockholm där vi hämtar André efter jobbet på Lensway och Caroline och Billy hemma i Mörby för färd till lämplig camping för mat och prat och samkväm.


Sista dagen på vägen hem ligger Ullared, har hon räknat ut, Y1!


Vi hör av oss på vägen…

Av Yvonne o Jan Nyberg - 17 maj 2011 10:10

Vid tjugo-i-elva igår ikväll, efter middag och besättningens avslutningsshow, såg vi ljusen från Marocko och Spanien. Vi var i Gibraltar Sun och Medelhavet.


Ett lugnt hav en grådisig morgon är det och vi ska spendera vår sista dag ombord och flyga hem i morgon eftermiddag. Hemma ska vi titta på lite närmare på husbilar!


De senaste dagarna har vi haft lågtryck omkring oss och en bestående kuling på mellan 15 och 20 meter per sekund. Epic har rist lite och det har knarrat i inredningen men det har inte varit något rullande fartyg trots 4-8 meters vågor. Ingen sjösjuka. Hon är stor och hennes stabilisatorer fungerar tydligen väldigt väl.


Idag fyller Kjell Jansson 58 och vi ska som final bjuda dem på stor avskedsmiddag i Stekhuset Cagneys. Rib Eye Steak, Prime Rib och den slags mat blir det. Plus kanske Clam Chowder Soup. Gott ska det bli, men innan dess frukost.


Vi vaknade sent idag och detta sista korta inlägg görs från sängakanten. Kort som ett twitterinlägg, nästan.


Vi har haft intressanta diskussioner med Janssons om framtiden och då de nu delvis söker nya uppdrag till sina bolag kan det eventuellt bli så att de blir fanshising-tagare till Femtifemplus. Vem vet. Diskussionerna fortsätter idag.


Avslutningsvis kan vi bara konstatera att vår semester blivit precis så avkopplande och skön som vi ville och nu har vi nya krafter och ny energi att möta vardagen med.


Vi har haft en mycket trevlig resa trots att Epic inte blev den höjdare vi trott förstås. Men det där sista har med förhoppningar att göra. Har man inte stora förhoppningar blir man heller inte besviken. Att man ska ta ut glädje i förskott är förstås bra. Att vara glad en gång i onödan är ju inte så dumt.


Så med dessa rader och de medsända miljöbilderna vill vi tacka Er för visat intresse, NCL för överfarten, Fort Myers Beach för sköna dagar och Epics alla kockar för maten.


Nästa gång denna resblogg kommer aktiveras blir de första dagarna i september då vi kör till Nordkap. Eller Nordkapp som det egentligen stavas. Det ska bli kul. Att köra dit alltså.


Tack än en gång, vi ses snart och vi vet att träningsvärk stavas med ä och inte med e.


Y & J

                          

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23 24 25 26
27
28
29 30
<<< November 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards