Efter lunch på ankbröst respektive –lår i Kaysersberg styrde vi kosan och Euran söderut mot Basel och Schweiz. På grund av vädret åkte vi sedan månget värdshus förbi. Mätta och belåtna som vi var. De sexton milen ner från Basel till St Gotthardpasset och upp till 2108 meter över havet är väl normalt hänförande i alplandet. Dock icke så för oss denna gång. Grått grått grått.

Det regnade och regnet övergick i snöblandat som gick över i snö, stora vita flingor gjorde det hela lite julvackert.

Efter den 17 km långa tunneln bar det dock raskt utför, vägarna var plötsligt torra och snön fanns inte längre. Vi trodde för övrigt vi var i Italien. Det tror man när staden man närmar sig heter Bellinzona. Eller hur?

Lite snopna blev vi i alla fall då vi tack vare TomTom hamnade på en spektakulär ställplats som ligger högt över staden och bjöd på branta serpentinvägar just i Bellinzona. Så vi var nog tillbaka på 2018 meters höjd. Snötäcket dock inte längre heltäckande.

Varför snopna? Jo, betalning skulle göras med SchweizerFranc! Vadå chf, vi trodde vi var i Italien!!? Fel land har vi nog aldrig varit i förr. Var det kanske inte då heller. Men dom pratade Italienska i alla fall! Snurrigt? Ja lite.

Schweizare pratar allt. Italienska, Franska och sin egen svårbegripliga variant av Tyska.

Brennerpasset går ju (väl) från Österrike till Italien och vice versa… trodde det var samma med alla dom där passen. Den där hjärnan…

Vi vaknade upp till klarblå himmel och strålande sol. De snöklädda alptopparna var lika hänförande som de var osynliga igår.

Extra körklar är man då de tankar som ska tömmas är tömda och de tankar som ska fyllas är fyllda. Då känns det extra bra.

Tömd och snart fulltankad

Söndagar är lastbilsfria i, som det verkar, hela Europa. Idag slapp vi stångas med dem och kunde i lugnt gemak inta högerfilen, sätta på farthållaren och bara ta del i det skiftande landskapet. Det kändes som om alla årstiderna passerades på några få timmar. Ner mot Lugano och sjön med samma namn och vidare ner på högplatåslätten för att starta nedfärden mot Medehavet.

Till slut hamnade vi i Pietra Ligure på den italienska blomsterrivieran med strandpromenad mot Medelhavet, uteserveringar och ett vimlande fokliv. Trots novembertemperaturen 14 grader. Spagetti Carbonara på en liten taverna smakade fågel. Promenaden tillbaka till huset på hjul gick genom trånga gränder där kläderna hängde på tork och vi var inte långt från Evert Taubes vän den glade bagaren uti San Remo stad. Den staden passerar vi för övrigt i morgon. Då ska vi också besöka Monaco och Nice.

Pietra Ligure, trånga gränder och kläder på tork.

I Nizza som Taube och alla andra benämnde staden förr, inte alls långt från hamnen, finns ett lunchställe där de har ett brett urval av ostron. Dit går vi och beställer våra. Sen svassar vi lite på parnassen, huvudstråket, ser så coola ut som vi någonsin kan och kör sedan vidare västerut. Mot spanska gränsen. Hamnar nog för natten i omådet kring det tidigare så laglösa Marseilles.

Vi trives som fiskar i vatten och att vara på resande fot.