Dagen började molnfri solig och med runt tio grader. De skulle bli fler.

Y som i grunden är ihärdig inledde med en rask promenad, hon transpirerade då hon återkom till ställplatsen (den var bara så där, eller faktiskt ganska dålig förresten). Hon skulle transpirera mer.

”Vägen är målet”, skrev hon. Karin. Ack så rätt hon hade redan i så unga år. På husbilskblubben.se skriver massor av människor under på det. Dom upprepar och upprepar uttrycket nästan som ett Mantra. Folk i husbilar upplever varje kilometer, varje mil, varje camping eller ställplats och varje dag; frukostar, luncher och middagar, i bilen och på restauranger och vägkrogar, på undersköna rastplatser och utsiktsplatser; i städer, i bergen, i dalarna, vid sjöarna och haven, i skogen och på slättlanden. De upplever; utsikter, möten med människor, improvisationer, serpentinvägar, strålande sol och ihärdiga regn, bilar som havererar, däck som punkterar, vägar som tar slut och vägar som bara börjat… Karin Boye hade nog ingen husbil, men hade, om hon fått uppleva det kringflackande livet skulle hon säkert njutit varje minut.

”Det gör ont när knoppar brista” skrev hon också. Hon hade väl sina skäl.

Här har vi satt Algarve i Portugal som vändmål men upplever hela tiden. Dagen började med den vackra blomster-autostradan på väg mot Monaco. Alassio, Diano Marina och Arma di Taggio var stora charterdestinationer på 70- och 80-talen. Fritidsresor flög hit frusna Skandinaver i små Sterling Caraveller (109 passagerare, ibland fler med Super-Caravelle, Franskbyggda flygmaskiner).

Alperna som når i stort sett ända ner till Medelhavet bildar en spektakulär natur med dalgångar och höga berg. Vindarna som byggs upp och viner genom hundratals tunnlar griper tag om de resande i sina fordon och man måste vara på sin vakt. Resandefolket kallar sig en del medan Husbilsfolket inte är att betrakta som en homogen grupp, inte i det fallet.

Kollade min handflata idag och ser en livslinje som imponerar. Y;s också. Var får man sådan kunskap i från? Det är väldigt smidigt att kunna spå sin fru och sig själv.

Kommer du österifrån och skall ner till Monte Carlo och Monaco möts du av smala och vindlade serpentinvägar. (Från Nice-hållet är det väsentligt lugnare.) Har du husbil så ta ut svängarna. Det gjorde vi och det var, en i sanning, hisnande, spännande och intressant nedfart. Y transpirerade lite mer.

Dynamiska Monaco. Rikt, vackert, trångt och överdådigt. Synd att vi inte hittade en P-Plats för vår 8,5 meters husbil. Det gjorde vi däremot i Nice. På Parnassen, eller den Engelska Promenaden som den ju heter. Huvudstråket längs medelhavet. Uteserveringarna var väl folkade, strandpromenaden, den engelska var full av promenerande, joggande och småspringande.

Graderna hade ökat till i alla fall 18 och med solens hjälp var det upp mot 25 grader där vi i två timmar lunchade på Pizza och någon lokal specialitet. Vid bordet intill satt ett par där hon var fransyska och han sicilianare. Trevlig människor som drev företag hemifrån; var experter på export och sedan augusti inflyttade från Torino.

I Cannes, på Croisetten, var folklivet intensivt. Den lite mindre staden (än Nizza, som ju är Nice på Italienska, Taube behärskade även det språket) är på något sätt mer personlig, mer överskådlig. Cafe au Lait och Äpplekaka hör nog till. I Cannes.

Vi gjorde väl inget särskilt intryck på den Franska Rivieran. Här har dom sett allt. Brigitte Bardot till exempel. Möjligen höjde någon monegask på ett ögonbryn och undrade varför det kom en stor husbil på deras lilla julsmyckade shoppinggata.  

Så vi valde att sätta kurs direkt mot Spanien men i takt med solnedgången avtog vår ambition. Improvisationen tog över och vi lade vår vidare färd i handen på den ytterst trevliga kvinnan i TomTom.

Med sitt charmiga sätt bad hon oss svänga än hit än dit. Vägarna blev smalare och smalare och kurvorna kurvigare och kurvigare. Och de ledde oss uppåt. Mot Grenoble. Inte hela vägen, men ändå. Y blev fuktig i händerna.

De första stället var stängt, liksom det andra och tredje. Det tredje däremot, som var en riktig Camping hade ett nödnummer att ringa. Det gjorde vi och innan vi hunnit säga Eura Mobil Integra öppnade mannen till frun i huset bommen och vi kunde köra in på Camping La Pinède i den lilla staden Greoux Les Baines som ligger vackert vid floden Verdon. En riktigt fin anläggning med ny servicebyggnad, pool och mycket annat.

”Här är det gudagott att vara”, skrev väl inte Karin men hade hon varit här med husbil hade hon tyckt det. Det är vi övertygade om.

En sån gårdag!

Idag; Spanien!