Vi har det bara bra och kan förtälja följande:

Middagen med andre mannen ombord Staff Captain Mattias Andersson, Tidaholm, blev riktigt trevlig. Magnus hade tagit med ytterligare en svensk ur personalen; Felicia, en 23 årig tjej från Halmstad, dotter till Kaptenen på NCL Spirit (som vi kryssade med från New York till New Orleans). Hon jobbar ombord med att sälja och fixa med alla utflykter. Har en fin reception vid sidan av den ordinarie receptionen i Atriumet på däck 7.

Skeppets Concierge Mr Carlos A Zarate från Chile men boende i Sydafrika tog emot Karin, Fredrik och oss två utanför den franska restaurangen Le Bistro. Sen lämnade han över oss i Staff Captains trygga sällskap. Flott värre, men så här går det till.

Needless to say, som dom säger, var maten så klart utomordentlig god. Vi två valde gåsleverpastej och anka.

I mer än tre timmar dinerade vi. Fick veta massor om sjömanslivet och om vägen till att bli Kapten ombord ett kryssningsfartyg. Mycket intressant. Bland annat har Mattias kört flygbåtar mellan Malmö och Köpenhamn.  Fyra barn på kort tid med fru från Filipinerna som hann mött i yrket. Född i Borås numera boende i Tidaholm. Av alla platser. Där finns visst en exklusiv representationsanläggning. Han har ett riktigt bra jobb, kan man säga. Det tycker han också. Jobbar elva veckor, ledig elva… så rullar det på.

Förutom att köra båt vid in- och utsegling, en syssla han delar med Kaptenen, ansvarar Staff Captain för däcksfolk, säkerhet, inventarier, kassan, lokaler och utrymmen med mera. Under gång mellan hamnar är det första och andre styrmän som övervakar seglatsen. Den vägen har naturligtvis alla Kaptener gått. Man måste börja krypa innan man kan gå.

Det blev lite roliga historier också. Så klart. Väldigt avspänt och en fantastiskt trevlig kväll.

Vem kunde ana att Huatulcu i Mexico skulle var en riktig pärla med massor av oexploaterade stränder, en söt lite stad med glada trevliga människor. Inte vi i alla fall. Men så är det.

Stranden låg när oss och Royal Caribbean som fortfarande är med oss;

Nu fortsätter det regna så några besök på stränderna blev det inte. Däremot en kepa och ett snyggt silverarmband med en Onyx i.

Nu har Mattias satt kurs på Puerto Quetzal i Guatemala. Där ska vi tillsammans med Rosvalls anlita en chaufför som ska ta oss till La Antigua som ska vara en välbevarad barockstad som på sin tid var Spansk huvudstad på Yucatan halvön. Vi hinner säkert med både kaffeplantage och ett bad på de svarta stränderna i Monterrico då vi ligger i hamn i tio timmar. Det ska bli intressant.

Inga stora debacle har inträffat. Två smärre skulle kunna vara att Y:s stegmätare kanske lagt av och att i vår stora hytt är det lite långt till toan om man ska dit nattetid. Å andra sidan får man lite extra motion då.

Poolbilder med mera kommer i morgon... segt internet idag...

Kul att ni också är med oss Lasse & Marianne... visst är det amrisarna som dominerar i antal, och i storlek... hehe. Många kandadensare så klart, många asiater som vanligt och ganska ofta hör vi tyska pratas.

fortsätt sova gott alla ni!

Elvis Presley spelade in filmen Fun i Acapulco här och i den vågade han till slut dyka från den 35 meter höga klippan. Han hade väl lite amorösa affärer i filmen också kan  vi tro.

Igår besökte vi för första gången vårt stekhus. Cagneys. Det blev mycket, kanske lite väl mycket. Eller, det blev helt enkelt för mycket av allt det goda. Fick sitta kvar länge för att spjälka maten, likt två gamla boaormar.  Kolossala Räkor, Clam Chouder Soup, Surf and Turf och Rib Eye med tillbehör och så två Creme Caramel till efterrätt. Det tror väl alla det att det blev lite för mycket.  

Acapulco betraktas som Mexicos äldsta Resort. 1930 bodde 20.000 människor här medan det idag lever 2 miljoner. Inga speciella industrier finns utan det är turismen som står för inkomsterna.

Istället för att renovera gamla hotell bygger man nytt så staden växer längs bukten.

Ett intressant exempel är det vita hotellet Casa Blanca Tropical som hade sin storhetstid på 30, 40 och 50-talet enligt vår chaufför Victor. Han visade oss en bedårande utsikt från ett mycket bedagat gammal hotell.  Det som en gång var Lyx är idag ett hotell av lägsta klass. Idag bor man här för 25 dollar natten. Det är i ett förfärligt skick. Se här:

De berömda dyken från klipporna drar en massa folk och är en föreställning i sig. Vi såg den på lite avstånd men det var oerhört spektakulärt. 35 meter på huvudet rakt ner i en som mest fyra meter djup smal vik. Fyra meter bara då vågen är inne. Trots allt har inga allvarliga olyckor skett genom åren enligt Victor.

Gamla VV-bubblan nybyggdes i Mexico tills för fem år sedan. Den absoluta majoriteten av stadens 5000 taxibilar är just 2-dörrars VV-bubblor. Fascinerande

Filmen Tres Amigos kanske delvis spelades in här. Tres Amigos kan också e ut så här; två välbeväpnade konstaplar och en turist.

På rena fina ständer längs hela Acapulcobukten samsas badande turister med not-dragande fiskare. Precis som i Vietnam. Åtta-tio mexare i var sida drar upp noten och fisken säljs pinfärsk i stånden bredvid. Den är färsk men det är 30 grader fuktig värme så frågan är hur länge den håller sig färsk. Någon som vet?

I övrigt har vi återigen konstaterat hur oslagbart vi tycker kryssarlivet är. Ingen av oss hade haft en tanke på att åka till varken Cabo San Lucas eller Acapulco för att ligga på stranden i en vecka. Men så här får vi korta intensiva inblickar i platser vi aldrig annars kommit till. Och så har vi likt sniglarna huset med oss. Och ett sånt hus sen.

Vi läste på nätet i morse om de stora rasen i Oaxaca provinsen. Det är till den regionen vi nu är på väg för ett stopp i morgon, i Huatulco. Victor berättade att flera regioner i Mexico och även här haft osedvanligt mycket regnande. Det har regnat i massor och flera andra ras har inträffat och mängder av hus har försvunnit. Normalt är regnperioden mellan juni och augusti, men det har i år inte slutat regna.

Ikväll ska vi och Rosvalls äta middag med Staff Captain Andersson… det ska bli jättetrevligt.

Blondin med nytvättad tröja ner vid dykklippan:

Fin eller hur…

Kom just ut på balkongen och såg att tvätt hänger på tork på ett nyuppsatt klädstreck. Kunde inte motstå att föreviga detta :

Y har tvättat idag. Och i detta nu duschar hon. Hon hinner då med allting.

Det e bra med Y3... men hon e Y1

 Äntligen kom vi över två solstolar med tjocka dynor på däck 7! Det är vår absoluta favoritplats! Med en halvtimmes avbrott för en runda på 7 snabba varv runt båten (Y) och lite lunch därefter har vi nu sjunkit ner igen för en liten nap (J) och en liten tanke kring vår blogg som är min uppgift att skriva idag.

Gårdagskvällen blev lyckad! Nordiska Partyt som kom till för att det på den här kryssningen är ovanligt många i besättningen som är nordbor (5 st) och dessutom ovanligt många gäster med nordiskt ursprung.

Inga finnar fanns att finna, däremot en 15-17 danskar och norrmän av varje och så vi, fyra svenskar. Vi blev bjudna på bubbel och en mycket trevlig och avspänd stämning! Ett lyckat initiativ av Captain Rune Myre och hans gäng. Rune Myre är förresten den näst yngste Befälhavaren i NCLs flotta och är bara så SNYGG! Kolla här;

De övriga två svenskarna Karin Rosvall och hennes  son Fredrik blev vårt trevliga sällskap för kvällen. De bor i Santa Barbara sedan mitten av 80-talet. Mamma Karin älskar sitt liv i USA och har fullt upp med sina aktiviteter och ser inte tillbaka alls medan Fredrik har ett ben i Sverige och ett i USA. Han e dessutom singel...

Brodern Henrik har flyttat tillbaka och bor nu i Höllviken och själv fick Fredrik för något år sedan motvilligt klippa ett band med Sverige genom försäljningen av sin lägenhet i Malmö. Det är dyrt att bo i Santa Barbara, där han har sitt uppehälle som konsertpianist.  Mycket trevlig bekantskap båda två!

I morgon kväll ska vi träffa Rosvalls igen! Staff Captain Mattias Andersson som är andra högsta hönset ombord och charmig som bara den, bjöd in oss till en svenskmiddag. Den går av stapeln i morgon efter Acapulco i den franska restaurangen Le Bistro kl 18.30 Kul!

De e mycke nu…. Mycke VIP o så….!!

Idag är det den 27 september, faster Berits dag för operationen av sin rygg! Lilla kusin Åsa... om du ser detta, är vi glada om du kan hålla oss lite uppdaterade om statusen och hälsa henne så gott från oss tills vi ses! Heja Berit… du är en kämpe!

Och Stora dotran min! Jag förstår att ni har det rörigt! Men när du skriver att ni redan kan känna trivsel trots röran känner modren sig lugn! Det är ett mycket gott tecken! Trivsel kan man inte köpa… den bara finns! Det ordnar sej säkert med byggare framöver! Kommer så fort vi kan efter hemkomsten! Kul att vi trots avståndet får vara med er på en hörna! Krama om dom… Linus, Linn och  Anton!

Maj-Lis! Javisst! Så är det ju… vi är nog lika förtjusta i San Fransisco du och jag! Och vi delar det med många andra! Vart man vänder sig står folk och fotograferar! Man kan liksom inte få för mycket av allt det fina!

Och du, Gittan! Javisst hänger jag med på en runda! Men du får vänta tills jag kommer hem! Men då e ju du iväg… Grekland låter inte dumt det heller! Och så MajLis på Gran Canaria! Vi är ju iväg alla tre! De e vi väl värda! Tycker vi i alla fall! Lycka till på era resor båda två! Vi hörs när alla är i samma land igen!

Jodu, Gunilla! Att städa till Four Seasons musik får nog fart på dammråttorna! Skönt att slippa tänka på damm och den slags nu! Det blir säkert ett hårt uppvaknande efter hemkomsten efter ett sånt lyxlirande! Nationalsången ….. Jo… tårarna rann på både den ena och den andra svensken! Det var mycket mäktigt och stort! Kommer aldrig att glömma det! Och käre lillebror … visst måste det väl finnas fler än 1 st CD med vår svenska nationalsång, väl?

Bo… Janneman undrar om det är fegt att hoppa på fötterna i Acapulco? Vad han nu kan mena med det…? Du skrev väl något om unga dristiga killar som dyker, ellor? De gjorde Elvis också i Fun i Acapulco och han var ju ente heller 57.

Som jag önskar att ni var med oss här på båten allihop!   

Staff Captain Mattias Andersson med undertecknad

Karin och Fredrik Rosvall, skåningar i Santa Barbara

Cabo San Lucas är som ni i Dragör vet, ty ni har varit här, en exklusive Resort för all slags vattensport och inte minst golf. Här ligger Jack Nicklaus ”El Dorade Golf Course”. Fin till tusen och enligt uppgift fairways och greener i absolut världsklass.

Hamnområdet är nästan kvadratiskt och längs kajerna trängs stora fina båtar med taxibåtar och glass-bottom-boats. På kajerna ligger affärerna och restaurangerna tätt och på stränderna är det lika tätt mellan försäljare som ihärdigt vill få en att köpa bland annat följande; cigarrer, delfiner och palmer utskurna i trä, halsband och armband av snäckor och silverliknande material, mobiler som klingar i vinden, hängmattor och vanliga mattor, t-shirts så klart, konsthantverk, klänningar en massé och så klart solhattar och solglasögon med mera med mera.

Sextiofem US Dollar skulle ett silverblänkande brett armband kosta vid ankomst till stranden. Då vi började packa ihop fick Y samma armband för tio. Det Nya Zeeländska paret i solstolarna bredvid hade köpt ett för tjugo någon timma tidigare.

Man hade nästan glömt hur det är att vara på kryssningsdestinationer… månglarna är många och envetna och grejerna de säljer är garanterat inga dyrgripar i sig. Vi hoppas vår månglare har köpt vårt armband för en dollar. Det har han säkert.

Så var det det där med Kapten Rune från Norge. Han tog ju vårt hyttnummer. Sen hände det saker minsann!

Först kom vår lilla hyttuppasserska Caroline med en souvenirflaska Whisky då såg vi att det kommit brev i vårt fack utanför hytten.

I det ena hade Staff Captain Mattias Andersson (inte Magnus) skickat med två kort med texten ”It´s On Us” med vilka han bjuder på vin till maten. Han skriver att han vill att det ska smaka oss vä.

I det andra bjöd Kapten Rune in till cocktailparty. Det gick vi på igår kväll och hälsade på alla höjdarna ombord. Där var naturligtvis Mattias som vi tackade så mycket för vinbjudningen.

På Partyt var också flera trevliga medresenärer; ett par från Australien och så folk från Texas, Virginia och Kalifornien. Trevliga allihop! Paret från Texas bjöd oss till hytt 10002 under dagen då vi går genom Panamakanalen. Då ska de ha öppet hus men man ska ta med egen mat och dricka. Dom bor garanterat stort, är säkert en hörnhytt. Frågade oss om vi bodde i Penthouse. Nej, vi är fattiga och bor i minisvit, sa vi.

Innan vi gick till Kaptenens cocktailparty knackade det dörren. Utanför stod en vitklädd herre och hade en hälsning från direktionen, med sig hade han kalla jordgubbar doppade i mörk choklad. Gott, gott gott!

Då vi igår afton återvände till vår hytt för nattläger låg ytterligare två brev i facket. Det ena innehöll VIP-biljetter till Tenderbåtarna. Nu slipper vi köa för nummerlapp utan kommer alltid med första bästa båt. Detta gäller hela kryssningen då Tender används. Fan, det känns lyxigt.

Det andra brevet innehöll en inbjudan till ett ”Nordisk Grannlandsparty”. Ikväll ska vi alltså träffa nordbor och så Kapten Rune och Staff Captain Mattias… igen. Typiskt, säger Y som lämnat de allra värsta festblåsorna hemma denna gång. Vi fristilskryssar ju och använder normalt bara normala kläder. Men det ordnar sig, hon blir fin nog ändå.

Efter avsegling från Los Angeles har vi hör det pratas danska och norska, nu ska vi se om det även finns några nypåstigna svenskar och finnar. Hyvvä Päive säger vi de senare i så fall.

Vi vet inte riktigt vad som hänt som ställt till med allt det här, men måhända är det för vi varit NCL trogna de gånger vi kryssat.

I övrigt låg också Royal Caribbean i Cabo San Lucas idag med sin Radiance of the Seas. Mörka moln tornar upp sig över Cabo San Lucas I det vi nu lägger ut. Ovädret kan skönjas akter om Radiance på en av bilderna. De andra visar en blondin på mexikansk restaurang, en tjockis som varit på cocktailparty. En bild är från vår fina Stardust Theatre där vi sett hyllningar till Franki Valli and the Four Seasons… www.ohwhatanighttribute.com

Fantastiskt bra show. Sångarna som sjöng så fint gick av idag. De har varit med sedan Vancouver och gav dem som steg på i Los Angeles en föreställning igår. Den här kryssningen är i själva verket tre; Vancouver- LA, Vancouver-Miami och LA-Miami.

Nu är det trettio grader i luften och 25 i vattnet. Det är så här det ska vara. Eller varmare. I vattnet i alla fall.

Vi tackar dig som tittat in på vår lilla resblogg och hoppas allt är precis som det ska vara där du också är.

Det var inte Mulholland Drive eller Walk on fame på Hollywood Blwd. Heller inte Venice Beach eller Santa Monica. Det var utseglingen från San Pedro i södra Los Angeles som rörde våra hjärtan.

För andra och sista gången denna resa väckte väckarklockan i telefonen oss. Denna gång klockan sex. Vi hade satt den på ringning då vi absolut inte ville missa inseglingen till LA. Vi visste ju att det var just hit, till San Pedro vi var på väg för att lägga till för dagen. Och det var just här vi gifte oss i Svenska Sjömanskyrkan för sex år och tjugo dagar sedan. Och det var här i hamnen, på restaurangen Ports o Call vi njöt vår bröllopsmiddag med Ostron och Hälleflundra.

Anlöpet från väster passade utsikten från vår balkong på babord sida då San Pedro och Ports O Call ligger norr om inseglingen till Port of Los Angeles.

I skenet från fullmånen såg vi staden. Fyren på yttersta pirarmen ljöd. Dess mistlur hälsade välkommen.

Många av våra medkryssare skulle mönstra av efter sex dagars kryss. Vi är bland de glada som istället har många dagar kvar och därför var det enkelt för oss att passera den långa kö av människor med baggage i handen som väntade på deembarkering. Ett par minuter efter åtta stod vi på kajen och fann snabbt Shutteln som skulle ta oss till Enterprise biluthyrning och utkvittering av en minivan. Den enda hyrbil som stod till buds.

Ett amerikanskt par boende i Tucson Arizona bjöd vi på skjuts till Los Angels International Airport och fortsatte sedan på 405:an norrut till Santa Monica Blwd. Vi passerade Hollywood Hilton där vi bott för drygt sex år sedan.

Sunset Blwd är ett klassisk stråk i LA, den körde vi. På Starbucks Café på Hollywood Blwd drack vi kaffe, åt muffin och donut. Och läste några dagstidningar på nätet.

Sen blev det den spektakulära vägen Mulholland Drive på höjderna högt över LA. Fram och tillbaka. Vackra bilder blev det och spektakulärt är det, som sagt.

För att ha god tid i San Pedro, på Svenska sjömanskyrkan som hyr in sig sedan 20-år i den Norska sjömanskyrkan och på Ports o Call vände vi söderut lite efter klockan ett.

Mottagandet i Sjömanskyrkan var överväldigande. Här mötte vi ordföranden, ekonomiansvarig och assistenter. Det var glada människor som anställda eller som volontärer bjöd in till kaffe och våfflor. Efter att ha återsett kyrkan vi vigdes i språkande vi med kyrkans trevliga representanter och gäster. Många svenska bor uppenbarligen i området. Liksom danskar och norrmän. Det var full fart och väldigt livat bland våfflor och kaffekoppar. Och alla var glada och positiva.

Vi träffade Jan Stenström, en 72-årig pensionerad ingenjör från Chalmers i Göteborg. Han hade bott i USA i 32 år och i Orange County där San Pedro Ligger i tretton. Efter en framgångsrik karriär inom Carl Zeiss njöt han sin pension med segling, kajakpaddling och sysselsättning inom svenska kyrkan.

Han var gift här, hade barn här och i New York och Göteborg. Han berättade att då de visste att skandinaver fanns ombord något fartyg brukade de spela skandinavisk musik i stora högtalare riktade ut mot inseglingsrännan som går bara ett par hundra meter nedanför kyrkan som ligger på en höjd ovan hamnen. På Beacon Street.

Efter trevligt samkväm och intressanta resonemang om livet i USA och Sverige, om fattigdom och rikedom, om valresultat och om RUT och ROT tog vi farväl. Väldigt glada och nöjda med att ha fått återuppleva den gemytliga och hjärtliga stämningen på sjömanskyrkan tog vi farväl, lämnade bilen i retur och tog Shutteln åter till Norwegian Pearl.

Alla nypåmönstrade verkade vara ombord och vi gick direkt upp till vår hytt där vi bytte om till badkläder (livbåtsövningen hoppade vi över då den fortfarande fanns i gott minne. Vi vet hur det ska gå till vid eventuellt behov av livvästar) och gick upp till poolområdet. Vi valde soldäck på trettonde med en totalutsikt över San Pedro. Solen vräkte ner och det var cirka 30 grader varmt. Det är så vi ska ha det resterande tid ombord. Nu går vi ju söder ut på väg mot nästa stopp som blir Cabo San Lucas på yttersta spetsen av Baja halvön i Mexiko på söndag.

Klockan halv fem började vår Kapten Rune från Norge lägga ut. Rune förresten, honom har vi råkat på ett par gånger. Första gången vid ett Latitud-medlemsmöte vi var bjudna till och så häromdagen då vi sprang på honom av en slump efter en föreställning på Stardust Theatre. Hans närmaste man heter Magnus som är svensk liksom ytterligare en höjdare bland befälen ombord. Mats tror vi han heter.

Sannolikt är vi de enda svenskarna ombord.  Hittills har vi inte mött några andra i alla fall. Vår Kapten Rune tog av någon anledning vårt hyttnummer. Vi får se vad det innebär. Kanske inget, kanske blir det inbjudan till Captain´s  Dinner eller till en hamburgare i något sjapp ombord. Det förkommer sådana. Båda sorterna.

På trettonde våningen hade vi fri sikt åt alla håll. Vi såg sjömanskyrkan och vi vinkade mot den.  Vinkade avsked rätt ut i luften.

Ett band spelade rockmusik på tolfte, vid poolen. Folk dansade trevande Line Dance, några par dansade salsa. Dock inte till samma musik. Det var en uppsluppen och glad stämning bland de nypåmönstrade. Ölen flödade liksom paraplydrinkar och annat. Det stadiet hade vi som numera varit ombord en knapp vecka kommit över.

I en paus mellan två låtar hör vi det. Tydligt.

Ur Svenska sjömanskyrkans stora högtalare, riktade rakt ut mot oss ljöd vår svenska nationalsång! Du gamla du fria spelades på högsta volym. Yvonne och jag blev alldeles häpna. Stumma och rörda. Här hade förmodligen Jan Stenström valt musiken och lät den strömma genom luften och nå oss på trettonde. De sannolikt enda två kryssande svenskarna. Det var mäktigt och det var högtidligt.

Och från fyren på yttersta pirarmen ljöd mistluren igen. Den hälsade good bye och välkommen åter!

Hej alla nära och kära! Idag har jag nöjet att skriva vår lilla dagsrapport! Först och främst: Tack för alla trevliga kommentarer som kommer till oss! Om ni visste hur gott det känns att få rapporter om både stort och smått hemifrån!

Man blir så in i nordens svensk och bunden till hemlandet när man har det på avstånd!

Ett uttryck för detta som jag faktiskt själv noterade, var när vi kom till ett synnerligen trevligt stopp i Astoria! Vi njöt verkligen av att komma in i den här välkomnande stan med gamla skyltar och Vilda Västernkänsla!

Antikvitetsaffärerna med dess speciella doft av Amerika (Åsa o Kajsa…ni vet…) gav oss en riktig lyckokänsla! Vi gick bara omkring och njööööt! Men vad tror ni det var som fick denne att bli helt LYRISK? Jo…den ena affären sålde DANSKA bakverk och sen nästa… den sålde CARL LARSSON attiraljer av alla de slag! Och svenska julsaker!!!

 Va?! E man riktigt som man ska va när man knappt kan slita sej ifrån alla dessa svenska prylar? Man kan ju undra…. På tal om hemlandet, alltså….

Idag var dagen D (alltså en av dom…)! San Francisco låg och väntade på oss!

Tidigt, redan 06.15 var det annonserat att vi skulle gå under Golden Gatebron! Det blev en mycket tidig väckning för att vi skulle hinna vara färdiga för detta stora ögonblick! Duschade och förväntansfulla tog vi oss upp på bakre däck inväntade det stora ögonblicket!

På avstånd kunde vi i fullmånens sken se hur den underbart vackra staden närmade sig! Det var hänförande! Golden Gatebron avtecknade sej i gryningsljuset…. vilken syn!

När vi gick precis under fick man knipa sej själv i armen! Så mäktigt!

Upplevelsen delade vi med många medresenärer och dessutom med flera ur personalen som precis som vi var hänförda!  Kamerorna användes flitigt på alla håll! En verkligt stor upplevelse!

Efter en god och synnerligen närande frukost gick vi i land, hyrde oss en bil och for ut i San Franciscos gatuvimmel!

Janneman är en superduktig chaufför! Han räds minsann inget! För samma pris fick vi välja mellan en Merca och en Mini Cooper! Det är väl klart att det blev en liten Cooper, häftig som bara den! Den rattade Jan som om han alltid har kört en sån.

Med den åkte vi sen runt ÖVERALLT bl a ”den krokigaste gatan” som är en attraktion även för gående! Verkligen speciell med fina hus på båda sidor om!

Vi tog oss sen över Golden Gatebron för att komma till Muir Woodskogen!

En mycket fin upplevelse även den! Känns nästan som att komma in i en kyrka när man går under dessa träd som kan vara upp till 2000 år gamla! Man blir andäktig… pratar nästan viskande… underligt! Där köpte vi ett par små, mycket små plantor som ska omhuldas i Mariastaden.

Efter den upplevelsen åkte vi till Fishermans Warf och åt Clam Chouder Soup och delade på ett dussin ostron! De ni!  E man i San Francisco så e man… Upplevelserna staplas på varann i den här staden!

KL 18.15 la vi ut från kajen! Dags att ta förväl för den här gången! Bye bye San Francisco!

Dagens bilder kommer minsann från vår kamera! NU har vi fått fatt på GREJEN! Här kommer dom!

Första dagen till havs var lugn. Lugnt Stilla Hav, lugn och rofylld bokläsning och –lyssning. Lunchparty för trogna NCL-kryssare, en utomordentligt komisk komiker och om en stund middag och en show med musik uteslutande av Frankie Valli & The Four Seasons. Är den showen så bra som vi tror kan det hända vi ser den två gånger.

Strax efter elva i går kväll efter en sen men rolig föreställning med komikern ovan hamnade vi av en slump vid Gymmet. Vi hade inte varit inne men tyckte vi skulle titta in. Det gjorde vi, en av oss utomordentligt otränad och ganska rund. Det visade sig att gymmet stängt och då de två smärta asiaterna såg vilka som nyfiket eller yrvaket tittade in till dem efter stängning kunde de inte hålla sig. De brast ut i ett riktigt spontant gapflabb.

Och visst var det kul; en icke-tränad välmatad typ som vilset tittar runt på alla redskap, spinningcyklar, roddmaskiner, rullband, hantlar och vad vet vi men de såg ju vad det handlade om.

Som en påpälsad eskimå i Sahara… eller en sumobrottare på ett möte för anorektiker.

What are you laughing at… sa vi

Dom kunde inte sluta skratta men sa till slut att dom var glada för att vi haft en trevlig kväll… det blev riktigt roligt.

I morgon ställer vi klockan tidigt. Klockan 06.15 ska vi vara på observationsplats för då ska vi under insegling till San Fransisco gå under Golden Gate Bridge.

Vi har haft lite beymmer med att kommentera kommentarer och försått att någon av er också har haft det svårt att kommentera. Det kan va tillfälligt.

Ha nu en bra dag!