Det där Dalarna är som ett enda stort Skansen. Åtminstone de delar vi besökte; Mora, Rättvik och Tällberg. För att inte nämna Nusnäs förstås, där de berömda dalahästarna först såg dagens ljus. Pastoralt och så gulligt att det blir snudd på overkligt. Eller vad sägs om följande;

Favoritkungen Gustav Vasa var här 1520 för att få dalkarlarnas hjälp med att störta danske Christian Tyrann (kallad Christian Den Gode i Danmark, han med Stockholms blodbad) som vi alla vet. Han lyckades väl och den 6 juni 1523 kröntas han till Kung. Därefter vår nationaldag. Det var också han som införde att tronen skulle gå i arv. Dessförinnan var det ju lite hipp som happ vem som blev kung i Sverige.

På denna sten, på denna kulle, stod han; Gustav Vasa Nisse:

En livs levande dalkulla kom gående längs vägen förresten;

I Rockabilly-landet Värmland längs Frykensjöarna är naturen hänförande. Kan undras varför just den miljön föder så många brylcreme-kammade i sextiotals-bilar med Rockabillymusik som största intresse? Senaste gänget Top Cats från Torsby ger syn för saken. Sök på www.youtube.com. Dom var ju eller är med i Talang.

Inte bara här utan hela Värmland kryllar av roliga femtio-sextio-tals-diggande unga människor. Det är kultur här. Jätteroligt tycker vi som också är lite Rockabilly. Eller om det är Hillbilly kanske.

Söder om Karlstad ligger bland annat Segemon och på vägen dit en idyllisk liten Camping vid en sjö. Där hamnade vi igår. Längst nere vid strandkanten låg resterna av en campande långliggare. Hans eller hennes eller deras trädäck. Det beslöt vi oss för att låna som fast uteplats.

Det sluttade en aning utför i det blöta gräset och det kändes ganska mjukt under hjulen. Vid tio-tiden satte regnet igång och slutande först på morgonkvisten.

Mycket ont anande provade vi att komma upp för egen maskin men det var så klart förgäves. Varken att backa eller köra framåt, uppåt, gjorde någon skillnad. Då dök en av dom upp, en från Drängarnas alltjänst. Drängarna är några gubbar som jobbar i skogen och som har den campingen som bas. Med en fyrhjulare och ett spännband sammankopplat med oss tog det en minut sen var vi uppe på fast mark. Det är gott med hjälpsamma medmänniskor.

Vi kan nu summera en snart drygt 500-mils färd och vår första riktiga husbilstur och gör det med nöje.

Allt har varit till belåtenhet. Bilen, länderna och platserna. Renarna och samerna, de sanslöst betagande vyerna, idyllerna och den vilda ödsliga naturen. För visst är det ödsligt ibland. Massor av mil i sträck på öde vägar utan befolkning. Ofta ensamma på vägen, Y och jag.

Vi har från vår parkettplats nu även sett en tjäderhona och en älg. Att se en älg har varit målet hela tiden. Det tog till i morse, utanför Säffle. Med mäktiga kliv skred en välväxt tjur liksom i slow-motion över vägen.

Otäckt var bara alla de där, i och för sig redan döda, lämlarna man vara tvungen att köra över. Ibland var det som att köra på Storgatans kullerstenar i Ängelholm.  Lite hoppigt.

Apelvikens 4-stjärniga Camping i Varberg är ett ställe vi kommer återkomma till. Hav, vresrosor, och en charmig stad på lämpligt avstånd finns hör. Då ska vi visst ha med oss var sin cykel. Här finns allt. Skitfint, säger hon och menar det. Fritt snabbt Internet bjuds det också.

Det har förvånat oss lite grand att alla campingplatser haft Internet som option. Förutom den lilla lilla igår. Men så måste det ju vara nuförtiden.

Bilen läcker fortfarande in då man använder fläkten. Det får fixas i veckan. I övrigt har det gått som smort. Inga mankemang överhuvudtaget.

Vi tackar för uppmärksamheten och återkommer i januari 2012. Då ska vi hylla den som har en viktig milstolpe i sitt liv. Det ska firas accordingly som dom säger i USAmerika. Och grundligt.

Så skickar vi med två inte helt lyckade försök att hyllningsjunga till Tilde på hennes fyra-årsdag:

  
  
är det någon som fattar varför dom är uppoch ner? inte vi i alla fall.
 

Det är väl Evert ljusberg som är nuvarande President i Republiken Jämtland. En av dessa stolta Jämtar. Allan Edwall var en annan. En i livet en i minnet. Allan Edwall var en fantastisk skådespelare.

Klart de var och är stolta över sitt vackra landskap. Det var först som vi kommit till Jämtland vi såg åkerbruk igen. Dom hade inte börjat tröska än men det är bara en tidsfråga. Norr där om stod det skyltar om var odlingsgränsen går. Visst kan man odla men det lönar sig knappt i inlandet längre norr ut.

Nu är vi i kulturens och historiens högborg, Dalarna, och på Orsa vackra camping vid Orsasjön. Solnedgången över sjön var magisk liksom den fullmåne som sedan tog över huvudrollen på himmelen.

Här är ett par miljöbilder från Orsasjön

Vad mer då?

Jo,  Pite-palt till lunch.

Bättre än blod-palt men inte en av våra favoriter.

Det är tyvärr slut med renar längs vägarna. Vi gillar renar.

Nu är det dala-hästar för hela slanten. Masar och Kullor är nästan tokigt fokuserade på sina trähästar.

Och så har vi haft tvättstugan.

I morgon kör vi Siljan runt och gör några stopp här och var och sedan bär det av mot Karlstad. Vi tar västra vägen genom Torsby längs Frykensjöarna. Vi forstsätter vår Odyssé i den svenska naturen och det är lätt att konstatera att vi har ett vackert land.

Nu börjar det bli kortare och kortare dagsetapper. Avstånden krymper.

Vi har lärt oss hälsa!

Om ni lånar denna eller annan husbil och ger er ut på vägarna så glöm inte att hälsa med en vinkning åt andra husbilar. Det är så det går till. Husbilar emellan.

Man hälsar och vinkar däremot inte på husvagnar.

Ibland vinkar man fel, då man tror en Servera-bil eller någon annan lätt transportbil också är en husbil. Men vinka hellre en gång för mycket än för lite. Det är vårt goda råd efter dessa dagar längs vägarna.

Från Helsingborg till Nordkap den väg vi körde var exakt 255 mil lång. Hemvägen blir förmodligen lite längre.

Vi avslutar nu fredagskvällen med en snutt från Kungsleden. Underlagskontrollen

Wilhelm Peterson-Berger skrev sina pianostycken boende i de trakter vi nu för natten bebor. På Frösön i Storsjön, en lantlig stadsdel i Östersund som är något utöver det vanliga. Gårdar och hästgårdar, hyreshus och villor. Här är valfriheten stor. Och ändå väldigt nära i Östersund.

Mitt eget Frösöblomster såg ikväll ut så här… i suit.

På vägen hit från Kiruna har vi fått möta en kunnig Same, ätit delikat och konstigt, sett städer, vida blånande skogar och utbyggda älvar. Exempelvis. Från Narvik till Kiruna körde vi parallellt med Malmbanan och hade turen se ett LKAB-tågset komma lastat med järnmalm för export.

Tangodans i Gällivare blev det inte men väl ett besök vid berömda Dundret. Vi skulle där verka lokala och äta Pite-Palt till lunch men det visade sig vara blod-palt och inte alls den kroppkakeliknande pite-versionen. Till blod-platen serverades fläsk, smält smör och lingon. Fläsk, smör och lingon var jättegott men blodpalt ska man nog ha lite tid på sig att vänja sig vid. Om man nu så skulle vilja. Vi smakade men det var väl i stort sett allt.

Mellan Gällivare och Jokkmokk rinner stora och lilla Luleälv. Där ligger vattenkraftverken tätt. Porjus, denna pärla till by, stora Harfallet och Liggavägen. Imponerande byggen, uppdämda dammar och, nedanför, tomma flodfåror. Vattenmagasinen är välfyllda i år.

Jokkmokk låter inressant redan som ortsnamn. Ännu mer intressant blev det på Sameslöjdstiftelsen Sáme Duodji på Porjusvägen. Där mötte vi tvättäkta Samen Gunnar Östman Inga. Han äger renar som en del i en Sameby. Ett slags kooperativ i ett betesområde.

Han och de andra renägarnas renar bildar en större hjord. Normalt går renarna fria antingen i skogen på vintern eller på fjället på sommaren. Allt högre upp på fjället ju mer mygg.

Man samlar renarna inför märkning, slakt och inför flytt från sommarbeten till vintervistelse och omvänt. I nästa vecka börjar slakten i Gunnars Sameby.

Samiskan har tre dialekter eller språk; nord-, syd- och Lulesamiska. De skiljer sig ganska markant åt. Nordsmiska talar i huvudsak Norges 40-50.000 samer och Finlands 6-7.000 och flertalet av Sveriges cirka 17.000 På uppvägen besökte vi Kautokeino i norska lappland, det är samernas egentliga centrum och där talas det i stort uteslutande samiska.

De tre språket har samma ursprung som finska och ungerska. De finsk-ugriska.

Samer har vissa unika DNA vilka gör dem till ett av världens urfolk tillsammans med Indianerna i nord-amerika.

Vår kunnige ciceron Gunnar Östman Inga

Arvidsjaur var en tjusig och positiv upplevelse. Massor av tjärnar inne i byn, utsökt te-rökt Röding med blomkålscreme och löjrom från Kalix, var annars. En annan uppskattad förrätt var bakade rödbetor med chevréost och gravad älgfilé. Huvudrätt blev rimmad halstrad Röding. Alldeles förträffligt allihop. Campingen var av toppenklass.

På jakt efter snus i morse hittade vi en affär som istället sålde vilt, fisk och bär. Där hittade vi varmrökt lax och gravad röding med tillhörande såser. Det blev till lyxlunch i skogen. I tystnaden. Tillsammans med tre renar. En stilig tjur och hans lilla familj passerade på vägen utanför. Se så fina de är:

I närheten låg ett övergivet minisågverk. Mannen som klyvt stockar och sågat bräder hade lämnat kvar sin blåa tröja, hörselskydden, en flaska T-röd och en burk 5-56. Han tröttnade väl och gick.

Nu är vi alltså parkerade på Frösön i Storsjön. Middagen är avklarad. Här i norr finns en specialitet som heter Parisare. De är platta och i storlek som en hamburgare men misstänkt likt falukorv. Väldigt goda! De åt en idag tillsammans med stekt potatis och ägg. Den andra valde förgårdagens spagetti med köttfärssås.

Dagens körning har vi gjort i stort sett på inlandsvägen, E45 och på ett antal ställen korsat inlandsbanan, den omdiskuterade och kanske olönsamma järnvägslinjen mitt i norra Sverige. Den går mellan Kristinehamn och Gällivare.

Förresten så var underlaget på Kungsleden bra. 3G uppkopplingen var lite slö så vi återkommer med video.

Vi äter mycket fisk. Har köpt rök och alspån. Sik är rökt och fler fiskar är på gång. Mycket god mat på husbilsresa.

Bo och Kirsten tillyckas nu God Kryss!

Så kom vi fram till att det är när man husbilar i Norge. Gudsigförbarme, vilka vyer man bjuds varhelst man är eller kör. Höga berg och djupa dalar sjöng man om som parvel men här är man mitt ibland dem.

I ena stunden, uppe på kalfjället är höstfärgerna i full prakt, och i andra, nere vid fjorden är träden lika gröna som mitt i sommaren. Ibland över trädgränsen så endast knotiga fjällbjörkar trivs och ibland, närmare kusten växer återigen barrträd.

Och överallt dessa godmodiga vackra renar. Dom bara står där oblyga och orädda, på vägarna. Vissa nästan vita, några ljusbruna och andra mörkt nötbruna.

Dom e charmiga norrmännen- och -kvinnorna. Utan att rodna eller skämmas ett dugg och med samma glada satsmelodi meddelar en kassörska att två kilo potatis och en liter mjölk kostar 52 kronor. (Norska så klart) Det är nästan så man känner sig glad att få betala en förmögenhet för en nödvändighet, så positiv är intonationen. Den går liksom uppåt mot slutet. Allt dom säger låter genuint positivt och trevligt.

Tjugosju kronor för en halvliter Coca Cola låter på något sätt billigt på norska.

Eller trehundratio (310) för två dagens rätt. I och för sig inklusive kranvatten.

Man frågar sig dumt hur någon alls har råd att bo i Norge.

Den dagens rätten var förresten om möjligt ännu bättre än rödingen i Pajala. Gratinerad torsk med falsk hummersås, en röra på rökt lax/lite majonnäs/rödlök/Philladelphiaost/dill och till det fräsch sallad och goda potatisar. Allt tillagat av trevlig invandrare. Peter från Karlskrona, Sverige.

Annars började dagen på bästa tänkbara sätt. Med 45 mil ner till Narvik vet man att man är väldigt norr ut. Att då, på Campingen i Alta Övre vakna till strålande sol, 20 graders värme och utan tillstymmelse till vind känns aningen overkligt. Men man får acceptera faktum; ta fram utebordet och utestolarna med dynor och frukostera i den varma morgonsolen. Gott.

GPS i all ära men då Norge förutom vägar har flera båtförbindelser som kortar ner körsträckorna kan samma GPS ställa till förtret. Vår Ingrid insisterade på att vi plötsligt skulle svänga höger rakt mot den breda fjorden. ”Kör ombord på färjan”, sa hon. Vilken färja, undrade vi? Hon svarade inte.

Det gjorde däremot en parant dam i femtiofemårsåldern. ”Båten går inte förrän om en timma så ni kan lika gärna köra runt om”, sa hon på norska. Den runt-om-fjorden-rundan gjorde färden åtminstone femton mil längre. Det som skulle vara ett längre norskt stenkast på 30 mil blev nu istället 45.

Tromsö kallar sig Nordens Paris och syn för det talesättet var restaurangen Aunegården som inretts dels som en fransk bodega men också i det inre som en parisisk bakgård. Rökt Lax, utsökt Torsk och Cheesecake blev vi serverade till ett pris vi redan glömt.

Denna förmiddag kommer vi promenera runt i stan lite för att senare köra till Narvik. Vi måste se hamnen där LBAB skeppar ut järnmalm året runt. Det är ju Golfströmmen som håller Narviks hamn isfri.

Golfströmmen påverkar gynnsamt fiskebeståndet längs Lofoten och klimatet längs kusten är mildare tack vare den.

Framåt sen eftermiddag kommer vi åter till Sverige via Riksgränsen. Det allra nordvästliga hörnet där Torneträsk och Abisko nationalpark ligger. Vi planerar parkera i Abisko och prova Kungsleden några hundra meter eller så. Vill ju känna på underlaget.

Vandrarkängorna kom inte med, dom ligger i en påse med de röda 24/12-kläderna.

Tangonatten i Buenos Aires blev ju tyvärr inte av på grund av jetlag men en bergsprängartango på torget i Gällivare kanske det blir. Hur man nu dansar en sådan Tango, egentligen.

Fotografen visar avslutningsvis några av gårdagens shots: 

             Parisiskt bakgata? Nej Aunegården i Tromsö, Nordnorge...   Tromsö hamn 

ps... då vi var på väg till Hammerfest upptäckte vi något som låg över hela vägen på en lång sträcka. Det såg ut som löv men var i själva verket tillplattade överkörda fjällämlar. Efter vi blev uppmärksammande på dem har vi sett massor... hundratusentals faktiskt, vi lovar.

Efter att ha kollar lite visar det sig vara invasion av lämlar i hela fjällvärlden runt Nordkalotten.

Inte sedan 70-talet har invasionen varit större.

Normalt räknar man visst med lämmelår var fjärde år. Lämlar som begår kollektiva själmord tycks dock vara en skröna enligt en av kunskap fullproppad professor i gnagardynamik.

Varje morgon nya överkörda lämlar på vägarna. Det är lite makabert och känns inte helt bra att köra

Bo, vi vill först och främst å det djupaste tacka för insiktsfulla kommentarer. Förutom insikt bar de även spår av humor, ironi och distans. Kul.

Sen kan jag berätta att Tagetes, eller Tabetes som jag sa, var mitt första förslag men då tittade hon på mig som jag vore en än större idiot än jag möjligen är.

Maja tackar vi för lyckönskningarna på vår dag. Hälsa maken som varit gift längre än vi båda varit. Fyra månader är under alla förhållanden fyra månader.

Längst ner finner ni ett urval av dagens och gårdagens bilder. Håll till godo!

Vid halvsex-tiden igår kväll sa i alla fall Ingrid i GPS:en ”Ankommer målet, på höger sida”.

Och vilket mål sen. En drygt trehundra meter hög klippa i Barents Hav som utgör Europas nordligaste spets och som välsignades 1873 av Oscar II som då var kung över Sverige-Norge.

Nordkap badade i sol, utsikten var hänförande. Den turen hade vi. Det är ju ett väderlotteri när man ger sig hit.

Vägen hit är obeskrivlig. Från Alta passerar vägen två vida platåer på 250-380 meters höjd där inga träd växer. Bara brunt gräs och annat lågväxande. Många mil av öppet landskap åt alla håll. Och renar lite överallt så klart. Härifrån flyttar Samerna snart renarna till sommarbeten längre söderut.

De sista tolv milen till nordkapsklippan går längs vatten på ringlande och ofta serpentinliknande vägar. Storslagen natur med gräsbeväxta kullar, dalar och höga berg ger intryck som man blir påverkad av. Men att beskriva detta undersköna med ord är svårt. Mycket svårt, till detta krävs en naturlyriker.

En sex-och-en-halv kilometer tunnel går genom urberget ner under fjorden. Den är brant och kräver broms ner och låg växel upp. Alla gillar inte tunnlar ens i vanliga fall.

Väl på plats strosade vi runt och lät oss behaga. Vi tog några lämpliga kort, gick genom den stora utställningshallen och vi läste om nämnde kung Oscar, och så gick vi hem. Vi var hungriga och då ytterligare en dag på Klippan skulle komma tände vi grillen.

När vi rundade Cape Horn var det annorlunda. Då satt vi i Cagney´s Steakhouse ombord NCL Sun och bara beställde och beställde och beställde. Olika tider, olika platser. Väldigt långt från varandra.

Sex husbilar med boende tillbringade natten på Nordkap. Sommartid lär här stå hundratals.

Frau Bürstner var parkerad i frontlinjen med solnedgången rakt framför sig.

Mysigt var det efter middagen att i de bekväma pilotstolarna sakta se solen försvinna ner i Ishavet. Det mousseraden medhavda vinet kom väl till pass och vi läste att det tydligen är kutym att dricka bubbel här. Det har man som tradition gjort i ett-hundra-femtio är vid det här laget.

Att vi sedan firar sju-årig bröllopsdag med mousserande, solnedgång och på tu man hand på en fantastisk plats gör inte det hela mycket sämre. Snarare tvärtom, menar nog vi.

Solen står fortfarande så högt på norra halvklotet att en strimma ljus hela tiden anas under horisonten. Norrskenet i natt sov vi dessvärre över.

Så ett par ord om det komfortabla husbilslivet som vi ännu håller på att lära. Här har vi värme mot de bistra nattliga sju-åtta graderna, gas till spisen så våra grönsaker blir lagom al dente och goda. Dessutom har vi varmvatten till kvälls- och morgontvätten. Tillgång till el har ingen husbil på Nordkap så alla våra kamero,r laptoppar och andra elektroniska och nödvändiga prylar börja sina på sina batterier. En del är helt slutkörda, döda. Internätet fungerar heller inte, Men vi anar ljusning till kvällen.

Kvällen kom först i Hammerfest, världens nordligaste stad. Liten lagom stad med låg trähusbebyggelse. Här är det mörkt på vintern. Det har vi sett i TV-reportage. Campingen som även hade restaurang, hytter och hotell, eller om det var tvärtom?, hade just kursat (här var det tänkt själva bröllopsdagsmiddagen skulle njutas) så det var bara att fortsätta en dryg timma till Alta.

Här blev middagen lagad genom egna händer liksom dukning och diskning. Lika bra det kanske.

I morgon måndag angör vi så småningom Tromsö. Där ska Y bjuda på fiskrestaurang. Sen bär det tjugo mil söderut till Narvik och därefter längs Malmbanan mot ännu mer söderliggande Kiruna dit det fortfarande är långt. Söderut.

Allt väl!

Efter vi svängt av E4 och fortsatt norr ut mot Pajala började det hända saker. Det som dittills varit skiftningar i gult och grönt blev nu intensivt...

Det började spraka bland höstlöven i alla höstens färger och då solen lyste igenom löven blev det så där speciellt vackert det alltid blir. Luften var krispig och klar och det var femton, sexton grader varmt. Helt perfekt för en höstresa till Nordkap.

Innan dess tittade vi in i Luleå.  En praktfull park i centala stan är speciell liksom oss okända runda byllsiga träd. Någon som vet vad dessa heter:?

   Vissa bilder måste tas on-the-fly när man har lång väg att köra.

Gammelstan i Luelå är en rest av det gamla samhället. Små, trånga hus liknande de små båstsmansstugorna i Karlskrona. De byggdes runt kyrkan och var ett eget tillfälligt litet samhälle. Kyrky kallad.

Kyrkbyar bildades på sina håll i Norrland på grund av kyrkoplikt och lång väg till Kyrkan. Man byggde helt enkelt sig ett litet hus som, en sommarstuga liksom, och var där när man måste va i kyrkan. Som gick det till förr i världen.

Men det var som sagt efter vi svängt av Haparandavägen det hände; en räv och en lämmel passerade på vägen och efter det gick vi från tre upptäckta strö-renar till trettioen på ett par timmar. De tre första betade på ett stort stycke vid Östra Ståkan (!) men de flesta i grupper om sju, åtta djur då vi kommit till Finland.

Den som inte sett en Ren vill vill visa hur de kan se ut;

(Vi tappar förmodligen räkningen av renar redan i morgon då vi har sex timmar till klippan vid Ishavet. Vi kör norrut i Finland till norska Kautokino och Alta. I det senare var det stora miljödemonstrationer nångång för länge sen. Man kedjade fast sig vid skogsmaskiner, bland annat. Resultatlöst, som vi minns det.)

Innan dess gjorde vi Pajala. Där var det absolut Niemi-stämning. De låga små husen varav ett och annat öde, älven, ja, känslan helt enkelt.  Det var ju här han växte upp med alla sina sanna och osannolika minnen. I en vinaffär träffade vi pigga snabbpratande tornedalsfinnar. Här var det inget ynk inte. Inget svårmod.Ölen gick flakvis.

I Pajala tätort bor runt 3500 människor men dom väntar stor nyinflyttning då man ska börja med gruvbrytning.

Pajala Hotell låter pampigt men där det låg vägg i vägg med Folkets Hus var det på inget vis spektakulärt. Det var däremot deras lätt halstade Röding med rom-sås, smör- och dillslungade potatis. Bland det bästa vi ätit ute på länge.

Drygt två mil nordost om Pajala går vägen över Torneälv som bildar landsgräns mot Finland. Som Öresund precis, men mellan olika länder. Vi körde över och knäppte denna bild:

På finska sidan ligger Muonio, som av en händelse även är älvens namn på finska. I detta Muonio ligger Campingen Harriniva. Den ligger längs älven och vi femton meter från stranden till detta cirka 100 meter breda gränsvatten. På andra sidan Routsi, Sverige. Vägarna är mycket bättre här. I Finland.

Vi har det bra! Och trivs med tillvaron.  

ps. matchen kunde vi inte se men höra... det var det jävligaste!

Vi har förresten passerat Polcirkeln. Det måsta man dit vi ska.

Vi är i stort sett ensamma på vägarna. Renarna oräknade.

Vi tror Klippan imponerar, med sin storlek och placering på klotet.

Vi tror det bli allt annat än billigt att besöka Northcape och Norge. Men vi har spelat på hästar till V75:an imorgon! Se det ska nog lösa sig. Värre blir det för de svenska fotbollsgrabbarna!

Vi tror för övrigt att jämförelsen mellan Korppilombolo och Tuscaloosa haltar.

Vi återkommer!

Polcirkeln ser ut så här

  den tröjan har nog varit med i sju år snart. Synd den alltid ska va på när det är något speciellt. Den ska bytas ut! Imorgon.

En solig vacker dag på längs höga kustens dramatiska landskap inledde vår dag.

Från Hudiksvall till Örnsköldsvik ungefär.

Ångermanälven är pampig. Bred och mäktig med en massa öar och holmar och skär. Befälhaven på bogserbåten tyckte vi vi skymtade någonstans längs vägen.

I Umeå blev det som som tänkt lunch vid Umeälvens strand. Precis där en av oss för runt tjugofem års sedan under militärövning spenderande en ledig kväll och blev imponerad.

De nästa vita björkarna som växer i alléer och överallt annars är ett signum för denna viktiga stad Västerbotten.

Det är vackert här överallt.

Dokemntärfilmen om Danslogen i Täfteå utanför Umeå inspirerade oss och där tänkte vi stanna och dansa på säsonsavslutningen den 3 september. Så blev det av tidsskäl nu inte. Men väl ett besök. Det var trevligt att se om än mycklet mindre än intrycket från på TV.

Y1 har sett kantareller på flera håll, röda lingon i massor och håller utkick efter älgar. Vi ser också fram emot första renen. En strö-ren som ska följas av många fler.

Natten kom, men inte i Luleå utan i Piteå. Havsbadet här imponerar även om säsongen i stort sett är över. Det är dock lätt att inse hur folklivet sjuder under högsommartid.

I morgon lämnar vi Sverige och kommer övernatta i finska Muonio. Men innan dess ska vi uppleva populärmusiken i Vittula. Stadsdelen med det märkliga namnet i Pajala. Mikael Niemis bok ska återupplevas live. Pajala låter spännande.

I en integerad Büstner finns gott om plats för kartor som är större än en kvadratmeter. Det är bra. GPS:en är med men måste kompleteras med en riktig karta så vi också ser exakt bland vad vi befinner oss.