Det var tidig morgon och beckmörkt ute då vi beslöt lämna Fort Myers Beach. Vi hade läst om Sanibel och Captiva, två exklusiva orter på två öar norr om oss och där ville vi se solen gå upp denna fredagsmorgon. (Ingen ute-nattklubb här inte)

Ett gott och intressant val visade det sig.

Första stopp blev fyren på Sanibel. Fyrvaktaren var hemma men sov troligen medan fyren kastade sitt ljus över Golfen. Denna Mexikanska Golf är ju Hurricane-område och på vägen tillbaka upplyste skyltar om evakueringsvägarna mot fastlandet.

De båda öarna är uteslutande bebyggda med låga hus, har inga stora köpcentrum eller ens något egentligt centrum alls. Hit åker man för fiske, cykling och vattensport. Exklusiva lågmälda Resorts smälter väl in i naturen utan stora reklamskyltar och de ligger inbäddade mellan extraordinära privata bostäder.

Längst norrut på Captiva började solen gå upp.

Den tidiga morgonen gjorde att vi var på stranden tidigare än normalt, det gjorde också att vi fick en lång eftermiddagsutflykt till det andra Fort Myers. Den utan tillägget Beach. Man ska ju inte ligga allt för länge i solen, vill ju inte bränna oss.

Fort Myers utan Beach passade oss perfekt. Massor av finfina boenden som lämpar sig att hyra två vintermånader eller tre. Vi får se vad som händer framöver. Januari nästa är ju i stort inbokat. En av oss börjar ju lyfta sitt apanage då.

Nu återstår endast sömn innan vi styr mot Miami. Vi kommer lämna Lighthouse Resort senast klockan sju. Hit körde vi Interstate 75 men kommer välja den mindre U.S Route 41 som går här strax intill. I sin helhet går 41:an som är en State Higway från Miami upp till Michigan. Vi räknar med tre timmar ungefär då den är lite långsammare. Om än kanske något kortare. Bilen lämnar vi på flygplatsen och tar en taxi till Epic.

Vi har trivts som fiskar i vatten här. Gillar ju det allra, allra mesta med Amerika och det amerikanska.

Dock, det är ju nu vår resa egentligen börjar.

NCL Epic och atlantöverfarten är ju anledningen till att vi är här. En av oss har länge närt en dröm eller en önskan om att en gång korsa Atlanten. Nu skall det bli av med ett sprillans nytt fartyg, (okej, ett år gammalt då) på hela 155.000 ton. Mer än 50% större än våra tidigare kryssare.

Bo och Kirsten har ju gjort den överfarteb men nu är det vår tur.

Och inte nog med den spännande överfarten i sig. Vi ska ju också träffa folk från Vejbystrand. Dessa två globetrotters som är på sin jordenruntresa med var sin motorcykel. Karin och Kjell Jansson. Vi kommer sammanstråla ombord i morgon eftermiddag och tillsammans vinka avsked till Miami.

Karin och Kjell blir en ny bekantskap men vi har också ett trevligt par från Illinois som vi ska träffa. Dom med den fina Penthouse-hytten som var med genom Panamakanalen.

Det här ska bli precis hur trevligt som helst!