Två dagar hade vi att tillbringa i Egypten. Sex-miljonerstaden Alexandria, en av världens största hamnstäder såg vi delar av på väg till Giza dag ett, det var ingen trevlig syn då och det var ingen trevlig upplevelse dag två.

Enorm fattigdom, tiggare, krymplingar sittande på gator och torg, tio-åriga skoputsare, gator och trottoarer i förfärligt skick, skitigt och stinkande av vad vet vi. Till detta kommer att ingen tydligen plockar upp skräp, bara kastar. Stranden full av avfall, papper, burkar, flaskor och annat.

Och så då den larmande ständigt tutande trafiken. Inga trafikljus som reglerade utan här är det upp till var och en att ta sig fram efter bästa förmåga. Två korta tutningar i varje bil med låt oss säga två minuters mellanrum ger en infernalisk ljudmatta. Hela tiden, alltid.

Den enda fördelen med trafiken i Alexandria är att då man vill korsa en trefilig väg bara ger sig rätt ut i den, håller upp handen som stopptecken och går. Man stoppar bussar, lastbilar, bilar och taxi bara med en höjd hand. Märkligt men effektivt.

Det var kul att se blondinen först ut över en hårt trafikerad gata med högerhanden som hot mot trafikanterna.

Det var det enda som var kul.

Upplevelsen av det egyptiska vardagslivet tar energi och skapar en känsla av vemod och nedstämdhet. Man fattar inte.

Det må vara att pyramidbygge och tidiga kultur- och utbildningscenter har varit moderna då, för tusentals år sedan, men dagens situation för massorna av människor är ett hårt liv.

Shirley hade varit sex veckor i Kairo i mitten av åttiotalet och då var livet modernare. Kvinnor klädde sig som kvinnor och som de ville. Efter det har fundamentalismen tagit ett kraftigt grepp om utvecklingen. Alla kvinnor är mer eller mindre täckta. Burkor är vanliga och heltäckta svartklädda kvinnor finns överallt och alla andra har åtminstone hjässa och axlar täckta.

I all sin fattigdom och utsatthet har folk att lyssna till böner och högläsning ur koranen i alla de minareter och torn som finns över hela staden. Många gånger om dagen. Ingen kommer undan. Högtalarna pekar åt alla håll. Det är en påverkan utan dess like och kan jämföras med politiska propaganda-apparater som funnits.

Så, det är utan saknad vi lämnar Egypten och kommer aldrig komma tillbaka. Efter att ha frågat runt bland folk på båten verkar de flesta ha precis samma uppfattning. Man vill heller inte tillbaka.

Idag blir det en skön dag till havs och himlen är blå, poolen salt och varm och frukosten står dukad.

Vi har det som de som krossar atlanten lite svårt att avgöra vad som är godast. Igår var vi i den franska Bistron för första gången och nu är helt enkelt den vår favorit.  Deras Foie Gras är superb. Sen om den är lever på ankar eller gås spelar ingen roll.

Nu ligger tre restauranger på första plats; den asiatska Jasmin, Cagney´s Steakhouse och så Le Bistro… alla på samma första plats.

Dagens bild visar helt vanliga hyreshus på en helt vanlig gata i Alexandria.

En sista liten sak: taxigubbarna här är fruktansvärda... på alla sätt och vis... och till hundra procent ohederliga. Dessvärre

 

yvonne

19 april 2009 09:48

Vi har tänkt besöka Egypten men får nog tänka om. Det har för mig alltid varit ett drömmål. Det låter ju inte precis fängslande men det var tur att ni kom därifrån utan några missöden. Hoppas att ni nu njuter av den välbehövliga semestern.
Bengt o Yvonne

 

Berit

19 april 2009 17:48

Egypten har jag alltid associerat med kultur, men jag får nog revidera min uppfattning lite efter att ha läst era iakttagelser om det vardagliga livet i Alexandria.

Jag har inte haft en aning om att Yvonne har polisiära kvalifikationer-eller är det så att alla stannar när dom ser en svensk blondin som vinkar.

Jag önskar er en fortsatt angenäm resa.Är Malta ert nästa stopp? Om utifall att får ni säkert där ert båtintresse mättat.

Kram Berit

 

Berit

19 april 2009 23:14

Efter att ikväll läst Sören Somelius artikel i HD, Det eviga Kairo, har tveksamheten till ett besök i Egypten blivit större.
Jag sparar artikeln till er-intressant läsning.

Godnatt
Berit

 

Atlantic team

20 april 2009 00:39

Navigare necesse est
Dagen har ägnats åt ett besök i Ponta Delgada, den största av de 9 öar som utgör Azorerna.
Att det alltid ligger ett lågtryck över Azorerna besannades till fullo. Dagen har varit molnig, men behaglig.
På vägen dit fick vi sällskap av några delfiner, och ett tag senare också de första fåglar som vi sett på en hel vecka. Att havsluften började lukta av fuktig jord, var ytterligare en indikation på att vi började närma oss land. Ön är grön och frodig, staden pittoresk och charmig. Det är lite som att resa tillbaka till ett ställe där tiden har stått stilla; till det gamla och omoderna Portugal, och den dessutom söndagsstängda staden gav ett sömnigt intryck. Av samma anledning var jag till högmässa i kyrkan kl 12!
Imorgon är det åter en hel segeldag innan vi kommer till Madeira på tisdagmorgon, och kursen är sydlig. Nämnde jag att den nya livrem som jag köpt är elastisk, och därmed lika formfast som ett gummiband. Mycket praktiskt i dessa dagar när sjön suger, och när man dagligen möts av nya frestelser i restauranten, där jag för resten höll på att trampa hälarna av ett par, som visade sig att komma från - Hörby! De trivdes fint ombord, även om gubben var lite missnöjd över att inte kunna få sin dagliga kaffegök!
Amen et Pax Vobiscum
.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ja, imorgon är vi hemma och ikväll har vi njutit en ank-middag på Ratskeller i Lubeck. Då tarvas några reflektioner.   Så här vackert är det i en av de många fina matsalarna       Under vår avslutande måltid under valven i rådhuskällaren tack...

När livsandarna är hos oss båda är det fint att komma till gamla hansastaden Bremen. Julmarknaden är stor och innehållsrik, vi träffade många gemytliga och trevliga tyskar på våra stopp bland gluewein och annat.   Dagens lunch på Bremen Ratskelle...

... fick Y en magåkomma och vi körde raka vägen hem.   Inatt i Baskien fick den andre någon form av åkomma. Feber och ont i kroppen. Och lite magont.   Därför kör vi nu mot Helsingborg. Dagsformen får bestämma tid och plats för våra stopovers...

Fenomenet i USA har spridit sig. Finns visst nu överallt. Även här och det gjorde vår lunch 50% billigare. Blev vi lyckliga eller lyckligare av det? Knappast. Men imponerade och belåtna oavsett;    Pumpasoppa med krispiga krutonger och tryffelolj...

Ja, Spanien bjuder stora variationer. Vi är 103 mil norr om Rota och har passerat det fascinerande spanska höglandet igen.  Att det är fascinerande konstaterade vi för en månad sedan på väg söderut. Nu norrut och det har hänt en del under den tiden. ...