Två dagar hade vi att tillbringa i Egypten. Sex-miljonerstaden Alexandria, en av världens största hamnstäder såg vi delar av på väg till Giza dag ett, det var ingen trevlig syn då och det var ingen trevlig upplevelse dag två.

Enorm fattigdom, tiggare, krymplingar sittande på gator och torg, tio-åriga skoputsare, gator och trottoarer i förfärligt skick, skitigt och stinkande av vad vet vi. Till detta kommer att ingen tydligen plockar upp skräp, bara kastar. Stranden full av avfall, papper, burkar, flaskor och annat.

Och så då den larmande ständigt tutande trafiken. Inga trafikljus som reglerade utan här är det upp till var och en att ta sig fram efter bästa förmåga. Två korta tutningar i varje bil med låt oss säga två minuters mellanrum ger en infernalisk ljudmatta. Hela tiden, alltid.

Den enda fördelen med trafiken i Alexandria är att då man vill korsa en trefilig väg bara ger sig rätt ut i den, håller upp handen som stopptecken och går. Man stoppar bussar, lastbilar, bilar och taxi bara med en höjd hand. Märkligt men effektivt.

Det var kul att se blondinen först ut över en hårt trafikerad gata med högerhanden som hot mot trafikanterna.

Det var det enda som var kul.

Upplevelsen av det egyptiska vardagslivet tar energi och skapar en känsla av vemod och nedstämdhet. Man fattar inte.

Det må vara att pyramidbygge och tidiga kultur- och utbildningscenter har varit moderna då, för tusentals år sedan, men dagens situation för massorna av människor är ett hårt liv.

Shirley hade varit sex veckor i Kairo i mitten av åttiotalet och då var livet modernare. Kvinnor klädde sig som kvinnor och som de ville. Efter det har fundamentalismen tagit ett kraftigt grepp om utvecklingen. Alla kvinnor är mer eller mindre täckta. Burkor är vanliga och heltäckta svartklädda kvinnor finns överallt och alla andra har åtminstone hjässa och axlar täckta.

I all sin fattigdom och utsatthet har folk att lyssna till böner och högläsning ur koranen i alla de minareter och torn som finns över hela staden. Många gånger om dagen. Ingen kommer undan. Högtalarna pekar åt alla håll. Det är en påverkan utan dess like och kan jämföras med politiska propaganda-apparater som funnits.

Så, det är utan saknad vi lämnar Egypten och kommer aldrig komma tillbaka. Efter att ha frågat runt bland folk på båten verkar de flesta ha precis samma uppfattning. Man vill heller inte tillbaka.

Idag blir det en skön dag till havs och himlen är blå, poolen salt och varm och frukosten står dukad.

Vi har det som de som krossar atlanten lite svårt att avgöra vad som är godast. Igår var vi i den franska Bistron för första gången och nu är helt enkelt den vår favorit.  Deras Foie Gras är superb. Sen om den är lever på ankar eller gås spelar ingen roll.

Nu ligger tre restauranger på första plats; den asiatska Jasmin, Cagney´s Steakhouse och så Le Bistro… alla på samma första plats.

Dagens bild visar helt vanliga hyreshus på en helt vanlig gata i Alexandria.

En sista liten sak: taxigubbarna här är fruktansvärda... på alla sätt och vis... och till hundra procent ohederliga. Dessvärre