På eftermiddagen mellan halv tre och fem upplevde vi ett fantastiskt skådespel från våra relax-stolar på sjunde däck. De med de tjocka stoppade dynorna.

Vi satt där med lördags-gin&tonic respektive vitt vin och småpratade efter dagens landstigning då hotfulla mörka moln tornade upp sig och den dynamiska kustens höga berg täcktes av moln i många gråskalor, regn öste ner på avstånd och blixtrarna lyste upp den mörka himmeln. Dånet av åskknallarna ökade och kom tätare efter blixtarna och vittnade om att nu är ovädret på väg mot oss.

Strax innan regnet tilltog vinden. Värmen sänktes på ett ögonblick från kanske trettio till tjugo. Vi drog morgonrockarna om oss och fascinerades av naturens krafter. Mattias eller Rune på bryggan tände belysningen på sjuan och det blev faktiskt mysigt.

Sen drog det in, det tropiska ovädret. Vinden vände och vågorna slog ljudligt mot babords sida samtidigt som ebben var på väg ut vilket fick vattnet att bli oroligt.

Med ens var det alldeles mörkt och vått och blåsigt omkring oss. Och fortsatt mysigt och fascinerande.

Fortfarande efter tre timmar var det genomgrått men det slutade åska och störtregna efterhand. Vi tog oss upp till hytten, med den långa vägen till toan, och beskådade så länge det var ljust resten från våra panoramafönster mot balkong och hav.

Det här är kryssning i sin bästa skepnad.

Innan ovädret hade vi hunnit sola och bada pool i en och en halv timma och innan dess varit lika länge på en mycket trevlig stadsrundtur i en TuriBus. En charmig språkbegåvad ung costaricanska bjöd rom, vatten och mycket information.

Bussen såg ut så här:

Costa Rica har 4,7 miljoner invånare, gränsar i norr till Honduras och i sydväst till Panama. Punta Arenas som betyder sandig punkt eller liknande har cirka 110.000 invånare och medelinkomsten är motsvarande sådär 400-500 US dollar i månaden.

På marknaden var det full kommers. Kött och fisk i massor. Stora fiskar och små fiskar. Red Snapper på kanske tjugo kilo och makrilliknade på halvkilot. Man styckade och delade innanför glasfönster och de färska varorna exponerades prydligt i kylar eller väl isade.

Bakom marknaden ligger fiskehamnen där fisken lossas. Gamar, kanske ett femtiotal sitter på hustaken och väntar. De väntar på renset från fisken som faktiskt tas om hand av just dem. Gamarna. Jätteintressant.

Sedvanligt hade köpmän ställt upp sina stånd när kryssare var på väg in. Männen och kvinnorna var inte alls som månglarna i Cabo San Lucas! Här var ingen påträngande, det var inget speciellt köpslående. Låga och förmodligen korrekta priser på direkten gjorde handeln enklare, smidigare. Precis som med Femtiofemplus för övrigt.

Tre silverarmband till tre småttorna för 15 USD tillsammans, en välpassande tuff hatt för fem och ett par underlägg i rosenträ för 15… se där; rena kapet. Anton och Tristan kommer vi hitta grejer till senare, det lovar vi.

Två timmar och femtio minuter försenade lade vi ut. Detta på grund av ovädret som gjorde att utflyktsbussar blev försenade. Otur för dem som fick kanske tolv timmar i buss. De missade dessutom en alldeles lysande magiker och komiker i Stardust.

Upplysningsvis kan vi nu för sambopar som går i giftastankar berätta att ombord kan man gifta sig! Det fixar Kaptener som Mattias och Rune.

Ett giftermål ombord borde uppskattas också av de som eventuellt ombads följa med. Som vittnen, barnvakter och (trevligt) ressällskap. Vi kan på förhand komma på flera som garanterat är intresserade.

Och du har rätt Kaiza, det här är nog något att fundera över. Det finns ingen som helst möjlighet för ett barn faller överbord. De har dessutom eget lekrum, och då menar vi lekrum modell större, egen pool and stuff.

Och Åsa, du skulle inte behöva inte sitta med flytväst på i livbåten som du vid annat tillfälle kommenterade något litet intermezzo. Här råder lugn och ro och kaptener som Rune och Mattias vet vad dom gör.

Ikväll blev det gott italienskt; Saltimbocca för Y1 och Spagetti Carbonara för den andre. En charmig och duktig Indonesiska ansvarar för restaurangen och syns med gäster nedan:

 I morgon ytterligare en uppskattad sjödag innan vi når Panamakanalen på måndag. Spännande.

Gokväll och gonatt!

det är bra man kan få sina morgonägg stekta a la minute precis som man vill ha dem

                             det är skönt då en stålande en sol spräcker den grå himmeln och det blir en finfin dag till havs

                             det bara tar en minut och femton sekunder att gå från hytten på elva till poolen på tolvan och att det till det mer avlägsna Stardust Theatre nere i fören på sjuan, tar max tre minuter

                             det är bekvämt att beställa drinkar när man sitter i bubbelpool

det är bra med Bo som kollat upp våra medpassagerare så att de inte är nåt löst folk som bor i någon skrubb någonstans

det är skönt att Berit är opererad och klar, tack Gunilla

det är på sin plats med lite bilder från vårt mobila boende som Kaiza efterfrågat och de utlovade poolbilderna Lasse & Marianne bad om. De senare har ju dock sin förra kryss i relativt färskt minne. Bröllop och allt, som det ju blev

det är gott ibland med en hotdog, realish, rå lök, pommes frites, majonnäs, saltgurka, isbergssallad och tomat, Heintz gula senap och röda ketchup till lunch

det är bra att Y1 får sitt fruktbehov stillat, över måttan

det smakar väldigt gott med ett glas isande kallt vatten

det ikväll skall bli gott att återigen beställa gåsleverpastej och anka i Le Bistro

det kommer bli skönt att gå till bubbelpoolen vid pass åtta, halv nio ikväll, efter middagen eftersom Stardust bara bjuder bensprattel vilket vi avstår vi och ska kvällslöga oss istället

det ska bli intressant att besöka Costa Rica och Punta Arenas omtalat bedårande stränder

det är 26 grader varmt på kvällarna

det är kul att höra om Linns sunktoa och Tildes dockkonversation på uppländska

det fortfarande återstår en veckas kryssning…

Först; det gläder oss att broder Johnny hittat hit! Till honom kan vi säga att allt kanske inte alltid är som det ser ut att vara. Kameror gör att vissa objekt blir större. Rent visuellt, alltså.

Det regnar lätt då vi ankommer Puerto Quetzal och vi ser stora översvämmade områden och gulaktiga, inte helt välmående palmer. Detta är endast tio mil från södra Mexico och man har haft samma ihållande regnande här.

Det är jämngrått över himmeln då vi äntrat vår taxi tillsammans med mor och son Rosvall. Taxichaffisen är en kvinna som med sig i bilen har hon en ung kvinnlig guide som sitter i motsvarande bagageutrymmet bakom oss. Vi ser fler översvämmande planteringar och mötande två filer på motorvägen är periodvis delvis vattentäckta.

Vi är som sagt på väg till La Antigua, tio-tolv mil norrut. Väl framme möter vi en fantastisk liten stad. Barockstad kallas den, och okej, det kanske är så. Det är i alla händelser en stad med uteslutande gamla en- och tvvåningsbyggnader, kullerstensgator och 15 kyrkor. De flesta byggnader har spansk prägling.

På vägen upp får vi veta att Guatemala har 12 miljoner invånare varav Mayafolket utgör hälften. Av säljarna på gatorna och i marknaden är de i absolut majoritet. De har en massa fina saker till salu men man kan ju nu inte bara köpa en massa saker. Var skall man härbärgera allt och hur skall man kunna få allt med sig hem. Vackra dukar och plädar i alla kulörta färger, mycket silver med infattade Jadestenar, en del designade prydnadssaker i fiskben bland annat. Och så det vanliga, mindre intressanta krafset. Dock gjordes ett par små inköp av dessa rara Mayamänniskor. Det går förmodligen två maya på höjden av en sudanes. Dom är ju väldigt långa. Och mayorna väldigt korta.

La Antigua är synnerligen pittoresk och trevlig att vandra runt i och tillsynes ganska välmående med skolbarn i fina uniformer, små hotell och trevliga små restauranger.

På vägen hem körde vi via utkanterna av huvudstaden Guatemala City med 2 miljoner invånare. Lite slitet och lite ruffigt. President Colon är lite so-and-so säger chaufför och guide. Ny president skall väljas nästa år och sitta i fyra.

Landsbygden har mycket fattigdom. Eländiga bostäder och här tvättar kvinnorna för hand upplyser vår guide. Inga tvättmaskiner här inte. Kanske Y3, vad vet vi.

De fem sista milen innan hamnen är det regn som gäller. Det störtregnar och ju närmare vi kommer desto mer vatten. Båda körfälten står helt under vatten så vi måste använda mötande körfält. Här har det kommit massor under dagen och vi känner med alla de försäljare som funnits där hela dagen för att hitta dollar bland de kryssande.

Översvämmade gator

Avgången blev en timma sen beroende på sent inkomna utflyktsbussar som på grund av det myckna regnandet helt enkelt inte kunnat ta sig fram utan få ta andra vägar.

Vår svenskamerikan Fredrik Rosvall spelade pianomusik i huvudmatsalen. Vi åt till tonerna av Dr Zjivago, Evita, How Great Thou Art och Tennessee Waltz. Bland andra. Han spelar fantastiskt bra och fick hjärtlig respons från gästerna och ett löst förslag om att komma och jobba för NCL.

Sedan var det grupphypnotisering i teatern och avslutningsvis träning i Line Dans och därefter Country Music för hela slanten.

Idag är en dag till havs, det är lite molnigt men varmt. Vi tar dagen som den kommer. Här finns allt att göra.

Vi har det bara bra och kan förtälja följande:

Middagen med andre mannen ombord Staff Captain Mattias Andersson, Tidaholm, blev riktigt trevlig. Magnus hade tagit med ytterligare en svensk ur personalen; Felicia, en 23 årig tjej från Halmstad, dotter till Kaptenen på NCL Spirit (som vi kryssade med från New York till New Orleans). Hon jobbar ombord med att sälja och fixa med alla utflykter. Har en fin reception vid sidan av den ordinarie receptionen i Atriumet på däck 7.

Skeppets Concierge Mr Carlos A Zarate från Chile men boende i Sydafrika tog emot Karin, Fredrik och oss två utanför den franska restaurangen Le Bistro. Sen lämnade han över oss i Staff Captains trygga sällskap. Flott värre, men så här går det till.

Needless to say, som dom säger, var maten så klart utomordentlig god. Vi två valde gåsleverpastej och anka.

I mer än tre timmar dinerade vi. Fick veta massor om sjömanslivet och om vägen till att bli Kapten ombord ett kryssningsfartyg. Mycket intressant. Bland annat har Mattias kört flygbåtar mellan Malmö och Köpenhamn.  Fyra barn på kort tid med fru från Filipinerna som hann mött i yrket. Född i Borås numera boende i Tidaholm. Av alla platser. Där finns visst en exklusiv representationsanläggning. Han har ett riktigt bra jobb, kan man säga. Det tycker han också. Jobbar elva veckor, ledig elva… så rullar det på.

Förutom att köra båt vid in- och utsegling, en syssla han delar med Kaptenen, ansvarar Staff Captain för däcksfolk, säkerhet, inventarier, kassan, lokaler och utrymmen med mera. Under gång mellan hamnar är det första och andre styrmän som övervakar seglatsen. Den vägen har naturligtvis alla Kaptener gått. Man måste börja krypa innan man kan gå.

Det blev lite roliga historier också. Så klart. Väldigt avspänt och en fantastiskt trevlig kväll.

Vem kunde ana att Huatulcu i Mexico skulle var en riktig pärla med massor av oexploaterade stränder, en söt lite stad med glada trevliga människor. Inte vi i alla fall. Men så är det.

Stranden låg när oss och Royal Caribbean som fortfarande är med oss;

Nu fortsätter det regna så några besök på stränderna blev det inte. Däremot en kepa och ett snyggt silverarmband med en Onyx i.

Nu har Mattias satt kurs på Puerto Quetzal i Guatemala. Där ska vi tillsammans med Rosvalls anlita en chaufför som ska ta oss till La Antigua som ska vara en välbevarad barockstad som på sin tid var Spansk huvudstad på Yucatan halvön. Vi hinner säkert med både kaffeplantage och ett bad på de svarta stränderna i Monterrico då vi ligger i hamn i tio timmar. Det ska bli intressant.

Inga stora debacle har inträffat. Två smärre skulle kunna vara att Y:s stegmätare kanske lagt av och att i vår stora hytt är det lite långt till toan om man ska dit nattetid. Å andra sidan får man lite extra motion då.

Poolbilder med mera kommer i morgon... segt internet idag...

Kul att ni också är med oss Lasse & Marianne... visst är det amrisarna som dominerar i antal, och i storlek... hehe. Många kandadensare så klart, många asiater som vanligt och ganska ofta hör vi tyska pratas.

fortsätt sova gott alla ni!

Elvis Presley spelade in filmen Fun i Acapulco här och i den vågade han till slut dyka från den 35 meter höga klippan. Han hade väl lite amorösa affärer i filmen också kan  vi tro.

Igår besökte vi för första gången vårt stekhus. Cagneys. Det blev mycket, kanske lite väl mycket. Eller, det blev helt enkelt för mycket av allt det goda. Fick sitta kvar länge för att spjälka maten, likt två gamla boaormar.  Kolossala Räkor, Clam Chouder Soup, Surf and Turf och Rib Eye med tillbehör och så två Creme Caramel till efterrätt. Det tror väl alla det att det blev lite för mycket.  

Acapulco betraktas som Mexicos äldsta Resort. 1930 bodde 20.000 människor här medan det idag lever 2 miljoner. Inga speciella industrier finns utan det är turismen som står för inkomsterna.

Istället för att renovera gamla hotell bygger man nytt så staden växer längs bukten.

Ett intressant exempel är det vita hotellet Casa Blanca Tropical som hade sin storhetstid på 30, 40 och 50-talet enligt vår chaufför Victor. Han visade oss en bedårande utsikt från ett mycket bedagat gammal hotell.  Det som en gång var Lyx är idag ett hotell av lägsta klass. Idag bor man här för 25 dollar natten. Det är i ett förfärligt skick. Se här:

De berömda dyken från klipporna drar en massa folk och är en föreställning i sig. Vi såg den på lite avstånd men det var oerhört spektakulärt. 35 meter på huvudet rakt ner i en som mest fyra meter djup smal vik. Fyra meter bara då vågen är inne. Trots allt har inga allvarliga olyckor skett genom åren enligt Victor.

Gamla VV-bubblan nybyggdes i Mexico tills för fem år sedan. Den absoluta majoriteten av stadens 5000 taxibilar är just 2-dörrars VV-bubblor. Fascinerande

Filmen Tres Amigos kanske delvis spelades in här. Tres Amigos kan också e ut så här; två välbeväpnade konstaplar och en turist.

På rena fina ständer längs hela Acapulcobukten samsas badande turister med not-dragande fiskare. Precis som i Vietnam. Åtta-tio mexare i var sida drar upp noten och fisken säljs pinfärsk i stånden bredvid. Den är färsk men det är 30 grader fuktig värme så frågan är hur länge den håller sig färsk. Någon som vet?

I övrigt har vi återigen konstaterat hur oslagbart vi tycker kryssarlivet är. Ingen av oss hade haft en tanke på att åka till varken Cabo San Lucas eller Acapulco för att ligga på stranden i en vecka. Men så här får vi korta intensiva inblickar i platser vi aldrig annars kommit till. Och så har vi likt sniglarna huset med oss. Och ett sånt hus sen.

Vi läste på nätet i morse om de stora rasen i Oaxaca provinsen. Det är till den regionen vi nu är på väg för ett stopp i morgon, i Huatulco. Victor berättade att flera regioner i Mexico och även här haft osedvanligt mycket regnande. Det har regnat i massor och flera andra ras har inträffat och mängder av hus har försvunnit. Normalt är regnperioden mellan juni och augusti, men det har i år inte slutat regna.

Ikväll ska vi och Rosvalls äta middag med Staff Captain Andersson… det ska bli jättetrevligt.

Blondin med nytvättad tröja ner vid dykklippan:

Fin eller hur…

Kom just ut på balkongen och såg att tvätt hänger på tork på ett nyuppsatt klädstreck. Kunde inte motstå att föreviga detta :

Y har tvättat idag. Och i detta nu duschar hon. Hon hinner då med allting.

Det e bra med Y3... men hon e Y1

 Äntligen kom vi över två solstolar med tjocka dynor på däck 7! Det är vår absoluta favoritplats! Med en halvtimmes avbrott för en runda på 7 snabba varv runt båten (Y) och lite lunch därefter har vi nu sjunkit ner igen för en liten nap (J) och en liten tanke kring vår blogg som är min uppgift att skriva idag.

Gårdagskvällen blev lyckad! Nordiska Partyt som kom till för att det på den här kryssningen är ovanligt många i besättningen som är nordbor (5 st) och dessutom ovanligt många gäster med nordiskt ursprung.

Inga finnar fanns att finna, däremot en 15-17 danskar och norrmän av varje och så vi, fyra svenskar. Vi blev bjudna på bubbel och en mycket trevlig och avspänd stämning! Ett lyckat initiativ av Captain Rune Myre och hans gäng. Rune Myre är förresten den näst yngste Befälhavaren i NCLs flotta och är bara så SNYGG! Kolla här;

De övriga två svenskarna Karin Rosvall och hennes  son Fredrik blev vårt trevliga sällskap för kvällen. De bor i Santa Barbara sedan mitten av 80-talet. Mamma Karin älskar sitt liv i USA och har fullt upp med sina aktiviteter och ser inte tillbaka alls medan Fredrik har ett ben i Sverige och ett i USA. Han e dessutom singel...

Brodern Henrik har flyttat tillbaka och bor nu i Höllviken och själv fick Fredrik för något år sedan motvilligt klippa ett band med Sverige genom försäljningen av sin lägenhet i Malmö. Det är dyrt att bo i Santa Barbara, där han har sitt uppehälle som konsertpianist.  Mycket trevlig bekantskap båda två!

I morgon kväll ska vi träffa Rosvalls igen! Staff Captain Mattias Andersson som är andra högsta hönset ombord och charmig som bara den, bjöd in oss till en svenskmiddag. Den går av stapeln i morgon efter Acapulco i den franska restaurangen Le Bistro kl 18.30 Kul!

De e mycke nu…. Mycke VIP o så….!!

Idag är det den 27 september, faster Berits dag för operationen av sin rygg! Lilla kusin Åsa... om du ser detta, är vi glada om du kan hålla oss lite uppdaterade om statusen och hälsa henne så gott från oss tills vi ses! Heja Berit… du är en kämpe!

Och Stora dotran min! Jag förstår att ni har det rörigt! Men när du skriver att ni redan kan känna trivsel trots röran känner modren sig lugn! Det är ett mycket gott tecken! Trivsel kan man inte köpa… den bara finns! Det ordnar sej säkert med byggare framöver! Kommer så fort vi kan efter hemkomsten! Kul att vi trots avståndet får vara med er på en hörna! Krama om dom… Linus, Linn och  Anton!

Maj-Lis! Javisst! Så är det ju… vi är nog lika förtjusta i San Fransisco du och jag! Och vi delar det med många andra! Vart man vänder sig står folk och fotograferar! Man kan liksom inte få för mycket av allt det fina!

Och du, Gittan! Javisst hänger jag med på en runda! Men du får vänta tills jag kommer hem! Men då e ju du iväg… Grekland låter inte dumt det heller! Och så MajLis på Gran Canaria! Vi är ju iväg alla tre! De e vi väl värda! Tycker vi i alla fall! Lycka till på era resor båda två! Vi hörs när alla är i samma land igen!

Jodu, Gunilla! Att städa till Four Seasons musik får nog fart på dammråttorna! Skönt att slippa tänka på damm och den slags nu! Det blir säkert ett hårt uppvaknande efter hemkomsten efter ett sånt lyxlirande! Nationalsången ….. Jo… tårarna rann på både den ena och den andra svensken! Det var mycket mäktigt och stort! Kommer aldrig att glömma det! Och käre lillebror … visst måste det väl finnas fler än 1 st CD med vår svenska nationalsång, väl?

Bo… Janneman undrar om det är fegt att hoppa på fötterna i Acapulco? Vad han nu kan mena med det…? Du skrev väl något om unga dristiga killar som dyker, ellor? De gjorde Elvis också i Fun i Acapulco och han var ju ente heller 57.

Som jag önskar att ni var med oss här på båten allihop!   

Staff Captain Mattias Andersson med undertecknad

Karin och Fredrik Rosvall, skåningar i Santa Barbara

Cabo San Lucas är som ni i Dragör vet, ty ni har varit här, en exklusive Resort för all slags vattensport och inte minst golf. Här ligger Jack Nicklaus ”El Dorade Golf Course”. Fin till tusen och enligt uppgift fairways och greener i absolut världsklass.

Hamnområdet är nästan kvadratiskt och längs kajerna trängs stora fina båtar med taxibåtar och glass-bottom-boats. På kajerna ligger affärerna och restaurangerna tätt och på stränderna är det lika tätt mellan försäljare som ihärdigt vill få en att köpa bland annat följande; cigarrer, delfiner och palmer utskurna i trä, halsband och armband av snäckor och silverliknande material, mobiler som klingar i vinden, hängmattor och vanliga mattor, t-shirts så klart, konsthantverk, klänningar en massé och så klart solhattar och solglasögon med mera med mera.

Sextiofem US Dollar skulle ett silverblänkande brett armband kosta vid ankomst till stranden. Då vi började packa ihop fick Y samma armband för tio. Det Nya Zeeländska paret i solstolarna bredvid hade köpt ett för tjugo någon timma tidigare.

Man hade nästan glömt hur det är att vara på kryssningsdestinationer… månglarna är många och envetna och grejerna de säljer är garanterat inga dyrgripar i sig. Vi hoppas vår månglare har köpt vårt armband för en dollar. Det har han säkert.

Så var det det där med Kapten Rune från Norge. Han tog ju vårt hyttnummer. Sen hände det saker minsann!

Först kom vår lilla hyttuppasserska Caroline med en souvenirflaska Whisky då såg vi att det kommit brev i vårt fack utanför hytten.

I det ena hade Staff Captain Mattias Andersson (inte Magnus) skickat med två kort med texten ”It´s On Us” med vilka han bjuder på vin till maten. Han skriver att han vill att det ska smaka oss vä.

I det andra bjöd Kapten Rune in till cocktailparty. Det gick vi på igår kväll och hälsade på alla höjdarna ombord. Där var naturligtvis Mattias som vi tackade så mycket för vinbjudningen.

På Partyt var också flera trevliga medresenärer; ett par från Australien och så folk från Texas, Virginia och Kalifornien. Trevliga allihop! Paret från Texas bjöd oss till hytt 10002 under dagen då vi går genom Panamakanalen. Då ska de ha öppet hus men man ska ta med egen mat och dricka. Dom bor garanterat stort, är säkert en hörnhytt. Frågade oss om vi bodde i Penthouse. Nej, vi är fattiga och bor i minisvit, sa vi.

Innan vi gick till Kaptenens cocktailparty knackade det dörren. Utanför stod en vitklädd herre och hade en hälsning från direktionen, med sig hade han kalla jordgubbar doppade i mörk choklad. Gott, gott gott!

Då vi igår afton återvände till vår hytt för nattläger låg ytterligare två brev i facket. Det ena innehöll VIP-biljetter till Tenderbåtarna. Nu slipper vi köa för nummerlapp utan kommer alltid med första bästa båt. Detta gäller hela kryssningen då Tender används. Fan, det känns lyxigt.

Det andra brevet innehöll en inbjudan till ett ”Nordisk Grannlandsparty”. Ikväll ska vi alltså träffa nordbor och så Kapten Rune och Staff Captain Mattias… igen. Typiskt, säger Y som lämnat de allra värsta festblåsorna hemma denna gång. Vi fristilskryssar ju och använder normalt bara normala kläder. Men det ordnar sig, hon blir fin nog ändå.

Efter avsegling från Los Angeles har vi hör det pratas danska och norska, nu ska vi se om det även finns några nypåstigna svenskar och finnar. Hyvvä Päive säger vi de senare i så fall.

Vi vet inte riktigt vad som hänt som ställt till med allt det här, men måhända är det för vi varit NCL trogna de gånger vi kryssat.

I övrigt låg också Royal Caribbean i Cabo San Lucas idag med sin Radiance of the Seas. Mörka moln tornar upp sig över Cabo San Lucas I det vi nu lägger ut. Ovädret kan skönjas akter om Radiance på en av bilderna. De andra visar en blondin på mexikansk restaurang, en tjockis som varit på cocktailparty. En bild är från vår fina Stardust Theatre där vi sett hyllningar till Franki Valli and the Four Seasons… www.ohwhatanighttribute.com

Fantastiskt bra show. Sångarna som sjöng så fint gick av idag. De har varit med sedan Vancouver och gav dem som steg på i Los Angeles en föreställning igår. Den här kryssningen är i själva verket tre; Vancouver- LA, Vancouver-Miami och LA-Miami.

Nu är det trettio grader i luften och 25 i vattnet. Det är så här det ska vara. Eller varmare. I vattnet i alla fall.

Vi tackar dig som tittat in på vår lilla resblogg och hoppas allt är precis som det ska vara där du också är.